En dag utan ord,,,,

Mikri Viglia....

Vi gick ner och tog morgonfika med våra konstnärsvänner i byn bredvid oss. En promenad på en kvart.

Det är skönt att ha ett gäng konstnärer att umgås med, snacka om allt det man inte kan snacka med bönderna om.

Behöver inte vara svårare än så. Den ena av dom pluggade tyska, den andre ryska. Varför frågade jag? Det hade dom inget svar på.

Birgitta Nilsson visar fina bilder på Fejan men framför allt, snart i Borås, så häng på och kolla in henns gatubilder. Spöar det mesta hemma i gamla Svedala.

Jag tittar på hus på öarna runt omkring, vad de kostar och hur de ser ut. Fan, vad byggnadskonsten går ner sig. Allt som de bygger, som inte är extremt dyrt, är skitfula vita lådor utan charm. Så kommer man till en gammal skeppsredarö som Hydra, eller elitens ö, Sifnos och Serifos, där finns det vackra hus, men öar som Paros producerar bara tråkiga hus, fula hus, karaktärslösa hus. Kolla en gammal stenmur mot en ny. Den nya är som om det vore en maskintillverkad mur, det är sten överallt men de har samma storlek och så kollar man på de gamla murarna kring vårt hus. Det finns inte en sten som är lik den andre. Vilket hantverk. Där har man stått och petat in sten efter sten och fått det att lira. Det är grymt hantverk.

Det är lite sorg i luften. Frun åker till Svedala och jag blir kvar. Vi ska passera Aten en dag, tar emot lite, med tanke på covidsituationen, mycket mycket sämre än i Sverige, men det verkar som alla svårt sjuka är Delta så med tanke på att jag har tre sprutor så kanske man inte ska oroa sig för mycket.

Sedan blir det en månad, februari, som brukar gå ganska snabbt och i mars tror jag coviden har passerat ganska rejält. Det är vad hoppet säger mig.

Det är en sak att det är trögt, speciellt för oss som är äldre, men ännu värre är ju att en gammal människa inte har lust att sitta inne och glo och vänta sina sista år. Man har ju inga fler år, om man var trettio kanske man skulle kunna offra ett år, men inte om man är 75, typ. Fan, då vill man leva till stupet kommer.

Det görs mycket dokumentärer nu och det är märkligt hur ofta dom vill låna mina bilder. Att någon skulle ha några pengar att betala en ska man inte inbilla sig, men det är som alltid med kulturen. Vi är bröder och systrar på en jävligt smal och halkig stig, så det gäller att hålla ihop och hjälpa varandra.

Jag ligger i ett stort rum, kanske 45 kvm och fem meter i takhöjd och jag har små tankar. Min fru kollar på Netflix osv, men jag konsumerar inte så. Jag ligger tyst och blundar under ett täcke, i timmar. Jag vill varken se eller höra, jag vill bara vara tyst och drömma. Hela tiden.

Vad betyder det? 

Nu undrar man ju vad Lundell  gör? Han borde ju komma med en bok snart. Han är för rastlös för att inte publicera sig,,

Så, det kom jag på i drömmen,,,,