Boots...i Alper...

Är det Alperna, tänker jag i bilen på väg upp til Chalki.

Åkt ner på stan, köpte fem säckar ved, kanske sista omgången den här vintern. Den känns som vår i luften, men ändå inte riktigt.

Det känns som det börjar lossna, som om isberget sprängs sönder och vi kan flyta med, hoppa på de mindre isflaken nu snart. Att vi kan leka lite.

Livet kanske motsäger det hela. Min dotter, min son, mina polare, alla i närheten i Sverige, har just nu torskat på covid.

Jag leker munk, släpar ved och river i hus. Det går bra. Ibland känner jag mig som den där amerikanske skådisen, som dog som 91-åring. Han var med i film, de bodde i Texas typ, han gick varje kväll till en bar och hängde.

Helvete vad jag har längtat efter att som han, vandra förbi några kaktusar i cowboyboats och gå till en bar och sitta och vara vrång.

Men, det kommer, det kommer. Bootsen är putsade. Snart går jag nedför backen, passerar några olivträd och landar på en sylta. Kanske i början av februari.

När solen steg över bergen kände jag en slags lycka. Vet inte vad? Vår kanske, tänkte jag. Eller, är detta Alperna. Något var det? Skit samma, man kan inte fundera på allt.

Det gäller att putsa bootsen, så löser sig resten.