Blicken från ovan,,,

 

Lördag morgon

 Halv tio, är det morgon? Vi kallar det förmiddag.

En svag sol dyker upp i takfönstret. Ser att katten lagt sig i fönstersmygen och jag förstår varför. Kaminpipan passerar där, stenväggen är varm och skön och det är vindfritt.

Smart.

Dessutom ligger hon så att hon med en enkel vridning på huvudet ser mig och kan ge mig den där blicken som leder till att jag får dåligt samvete där jag ligger med kaffe och mackor under duntäcket.

Det dåliga samvetet leder till att jag går över det kalla marmorgovlet, hämtar kattmaten och då jag öppnar dörren mot gården, står de båda, den gula och den svarta där, med en blick som säger: God morgon, mums,  och de får sin mat.

Leonard C spelar en vacker sång  på den enögda stereohögtalaren. Jag tyckte inte om filmen som gjordes med Marianne, inte alls, men man kommer inte ifrån att bilderna på Hydra är mördande effektiva på en romantiker som mig. Dessutom är jag redigt trött på snacket om Leonard som kvinnokarl. Vad fan är en kvinnokarl? Jo, en snubbe som brudar VILL hänga med, knulla med, snacka med. Han har ju något helt enkelt. Samma med brudar som snubbar vill hänga med, knulla med, snacka med. Är de mansslukare? 

Jävla trams, lägg ned. Leonard C levde ett annorlunda, spännande liv, klart att han var en magnet av Guds nåde. Män och kvinnor som lever annorlunda liv är, och kommer att förbli, magneter eftersom de tolkar andras drömmar.

Vad det gäller filmen, så har jag märkt att jag allt mer blir en HillyBilly… en gång tiden ägde jag en evig dröm och det handlade om att jag klev av ett plan i Sydamerika. Folk slogs för att komma på planet, det var krig, ett snabbt uppblossande krig. Jag klev av planet, iklädd en grön Domke kameraväska. De andra slogs för att komma på planet. Det rök i fronten, jag tog en taxi ditåt, samtidigt som det överfyllda planet startade och försvann i horisonten. 

Nu är jag en HillyBilly, en man som åker omkring på nätterna i ullstrumpor, i en bil som ser ut som en mulad getost och i baksätet är det fullt av skit som jag dumpar överallt. Jag blir allt mer gangster, allt mer mot systemet, allt mer en HillyBilly, en sann grek alltså.

Jag börjar identifiera mig med snubbar som han med cowboybootsen, Leonard, mannen i filmen från Hydra, som var en slags överlevare från den goda tiden med Cohen och co på Hydra. Han var lite kantstött, men så fort jag såg honom så ville jag veta mera. Jag får höra med Henry D, som vet det mesta om Hydra.

Denna HillyBillytyp som växer fram, gör det samtidigt som jag känner stark kärlek till min fru, till vårt liv. Det är verkligen en kombination, men fråga mig aldrig om ett vanligt, sk liv. Vad det nu är? Jag föredrar att vara en snubbe med blå ullsockar som kör omkring i natten med en bil som ser ut som en mulad getost och gör halvillegala saker.

Leonard sjunger. Coviden blåser förbi utanför, citronträdet ser ledset ut. Yainnis, som bor i vårt Gula hus, säger att det är dött, men jag nekar tro det. Det är som med barn, att de är livets hopp. Barn har den fenomenala förmågan att skärpa till folk, till det bättre. Blir man inte en bättre människa av barn, ja då är man förlorad.

Barn är hopp. En del säger: Är det någon idé att skaffa barn till den här världen? Troligtvis den mest korkade kommentar som sagts någonsin. Lita på barnen, för helvete. Lita på deras kraft. Barn är hopp.

Leonard sjunger på, katten har återvänt till fönstersmygen. Den ger mig den förintande blicken,,,,,det var för lite mat. Jag ger mig, går ut igen och de står återigen där med sina älskande blickar och säger: Mums, mums,,,