Det gäller att vara laddad...

Lionas

Livet är en jävla cirkus. I förrgår natt drömde jag om att jag blev tagen till rättegång för pedofili. Jag var oskyldig och ingen trodde mig. Bara en kompis trodde mig. Alla andra svek mig. Jag fick fem år för något jag inte hade gjort. Efter tre år erkände lillpojken att han ljugit och jag kom ut och fick tre mille i skadestånd, men mitt hat var fullständigt. Mot alla.

Dagen efter blev det nordvind, det var inte ens blött i sängen, denna fukt som alla som bott vid Medelhavet vet vad det är. Det var Nordan, torrt i rummet och i natten knullade jag i en garderob. Den natten sov jag som en stock i nio timmar.

Livet är helt enkelt en jävla cirkus.

Ofta tänker jag och smådrömmer om att röra mig fritt på gatorna, gå in på en krog, sitta på ett kafé, men allt detta är ju en osanning. Det går inte riktigt. Det är coviden, men det är något annat också. Att rulla runt på det viset i tex Stockholm, kräver sådana pengar. En skitfika kan kosta femtio spänn, med macka uppåt hundra. Man är rökt på direkten.

Livet är alltså en jävla cirkus. En cirkus för de med redig plånbok.

Jag tänker fortfarande på de där krogägarna i Lionas som stod och vinkade från sin veranda för att locka oss till sin krog. Det påminde om eländet i Indien, där man ständigt skulle pushas och lockas till någonting.

Inte blir det bättre av att de där vinkande krogägarna inte går speciellt bra ihop.

Livet är alltså en jävla cirkus. Det här livet,  i de här stenhusen är ett vackert liv, men det finns ögonblick som man måste planera för. Duscha, gör man inte för ofta. Stå på marmorgolv och duscha är kallt. Så man duschar inte så mycket. Det är miljömässigt riktigt har jag hört.

Men, den där drömmen om att röra sig på stan är bara en dröm. Den finns bara i Stockholm och kanske Malmö. Min vän i Leksand, tex, inte fan kan han röra sig på stan. I vilken jävla stad i Sverige kan man röra sig i stan, ha ett flyt?

Jag, säger det igen. Livet är en jävla cirkus.

I mina ögon är fotografi dött, det har dött. Det måste man ju säga då all inspiration kommer från de gamla. Just nu kollar jag på Sally Mann, sedan kollar jag på äldre kvinnliga fotografer. Det är verkligen inte kattskit. Vivian Maier. Hur fan kunde hon vara så bra?

Enkelt, rakt på, otroligt dokumentärt, berättande och tekniskt helt okey. Vad kan man mer begära?

Om jag skulle dra upp några fotografer som jag gillar, så börjar jag med de ljusa, de som verkar på dagen, innan det mörknar.

Henri Cartier Bresson

Atget, 

Vivian Maier

Iziz

Sune Jonsson

Sedan kommer vi till dem som arbetar med mörkret, de svarta berättelserna.

Sally Mann (döden)

Strömholm ( döden?

Eugene Smith, Döden och jazzen)

Petersen (drömmen om en samvaro)

Moriyama ( Kontaktlösheten)

Ja, det var några jag gillar,,,mycket, efter dom har jag ett gäng knäppgökar, Typ Ed van der Elsken, John Berger, Danny Lyon, det är där jag känner mig hemma mest, knäppgökarna.

Om jag bara blundar så ser jag Eguene Smiths The loft, JH Engströms knullbild från Paris, Danny Lyons bilder på sin fru och barnen på en liten truck, Bressons, bild från Sifnos, Sally Manns träd, Strömholms transing i fönstret, Koudelkas häst med vingar, Atgets badbild, .....det är ett flimmrande bibliotekt. Jag ser också  Giacomettis tunna figurer och jag hör John Berger växla ner till tvåan i en böj då han lägger ner sin tusenkubikskawasaki.. jag hör, jag ser, jag drömmer,,,egentligen är allt intressant eller ointressant, det är bara ett bibliotek. Jag skulle kunna kasta allt jag äger, biblioteket finns redan sorterat i min egen hårddisk.

Det brinner i brasan. Utanför är det kolsvart. Det är tio minuters promenad till fiket, tror ni jag går dit? Knappast. Jag kommer inte att gå dit på länge. Drömmen om att röra sig är enbart en dröm. Det är enklare att öppna hårddisken och drömma.