En sak som stör mig allt mer....

Det är en sak som stör mig allt mer och det är att folk numera sällan tycker om att se sig på bild om jag tar bilden. Dels är de äldre än förr, kanske, men sedan Instagram, mobilerna, kom så är det en helt annan norm som gäller. 

Alla vill bli mejkade, se perfekta ut. Det går inte för en dokumentärfotograf. Sanningen är ju att då jag tar en bild på någon så vill de se den och sedan kommer en massa negativa kommentarer om det egna utseendet.

En omöjlig sits för en fotograf, för en dokumentärfotograf. Det är inte heller roligt.

Jag går tillbaka och tänker på en modefotograf som Peter Lindbergh. Plåtade skitsnygga kvinnor,  hans intresse sammanföll med branschens krav på skönhet. Lindbergh plåtade aldrig något som upprörde. Egentligen den enda modefotograf jag tycker är intressant är en riktig elaking, Helmut Newton. Hans bilder berörde, var fula som fan bitvis och han var tämligen befriad från den här anpassningen till branschens krav på ointaglig skönhet

Nu ställer vanligt folk samma krav, man ställer det på alla bilder man tar själv och på de bilder man hamnar på.

Som fotograf  känner man det. Inte kul.

Om man skrollar på Facebook tex så dräller det folk som plåtar på stan. Människor på avstånd. Om de som var på bild visste om hur bilden ser ut, hur de ser ut, tror jag de flesta skulle nobba publicering, men det är också så att de flesta av dessa bilder man ser då man skrollar på Facebook är tagna på sådant avstånd att man inte riktigt ser ansiktena, utan det är mer en människa i miljö och det kan smita igenom.

Jag brukar jämföra dessa bilder jag ser på Facebook med Bressons. Det konstiga med Bresson, som är känd som en distanserad fotograf, men lika förbannat ser man ansiktenas uttryck på ett helt annat sätt än de som man ser bli publicerade på Facebook av tex svenska sk gatufotografer.

Det saknas en närhet och det är just denna närhet som skapar problem idag då alla ska se ut som om Peter Lindbergh har tagit dom.

Vad blir kvar? Ska en dokumentärfotograf sluta plåta människor? Bli som en olycklig ensam människa, typ Moriyama, en fantastisk fotograf men med ett bildspråk som ångar av ensamhet och kontaktlöshet.

Det är en skola. Jag har inte sett en enda människobild av honom de senaste femtio åren där människorna utstrålar något som liknar hopp och glädje. Häromåret så jag en bild han tog i Frankrike på en människa som log och jag fick nästan en chock. Det var så ovanligt.

Om man ser Fotografiska utveckling, så undrar man ju vart det leder just nu. Den ena utställningen mer harmlös efter den andra. Det är lite det jag snackar om ovan. Man anpassar sig till en marknad, till en totalt ointressant marknad, dessutom. Utslätat.

Jag måste säga att jag är bekymrad och det som bekymrar mig är att det är så svårt att visa verkligheten, att det ska vara så svårt att komma förbi den kontroll som numera de som hamnar på bild kräver. De har ett eget alternativ, den egna mobilen och de tar därmed de bilder de till hundra procent kontrollerar själva. 

Det som blir kvar hamnar mellan de kontrollerade Instagrambilderna och de bilder som kontrolleras av Marknaden. Det har på sätt och vis alltid varit så men idag är luckan mindre än någonsin. Det bådar verkligen inte gott för fotografin.