Varje bild har en historia...eller två...

Det som slår mig ju längre jag håller på med det här, det är att varje bild har minst en, oftast flera historier att berätta.

Carl, vi träffades första gången vid Mullvaden. Han var gammal skidlärare, konstnär, sedan kom han att jobba på Stadsmuseet, drev en egen lokal med utställningar. Jag kom att ställa ut på Stockholms stadsmuseum sex gånger och fick också Lennart af Petersens fantastiska pris med tiden. Carl och jag var passionerade skidåkare. Vi reste och bodde ihop i långa tider i ett trångt rum i Åre. Det  var lika roligt varje gång. Carl var också en del av Naxos tidigt. Han sålde sin lilla bostad på Reymersholme, köpte en fantastisk segelbåt, Colin Archer och seglade till Grekland och låg sedan på svaj i hamnen i nästan tio år, gjorde segelböcker. Sedan gick han iland, bor på Iraklia, en grannö till Naxos och vi träffs ofta då han kommer med båten Skopelitis och handlar i Naxos. Det är väldigt viktiga stunder för oss att sitta i hamnen, prata, dricka en öl och vänta på att båten ska gå tillbaka till hans ö.

Hammarby, Nacka, det är alltid något med Nackastatyn. Ringis och några andra stod där och plåtade då jag kom förbi. Jag var nyopererad, tog fram min mobil och drog några rutor.

Mullvaden 1978, strax före stormningen. Vi hade våra gemensamma måltider. En fin tid.

Tina, min vackra vän. Vi var ihop i många år, rättare sagt elva. Hon lärde mig mycket om livet, skrev som en Gud och försvann till Gotland där hon träffade en ny bra man och blev ännu lyckligare. Salve, en bra människa.

'

Afghanistan, Kabul, ett underbart ställe. 1974. Faktiskt det enda stället jag trivdes på i Asien. Det enda landet där man inte ständigt överfölls av människor som skulle göra stålar på en. Jag trivdes bra, tränade karate i en park, vilket i sin tur ledde till att vi fick köra hem en folka till Sverige. En bil som såg ut som ett russin efter alla smällar den fick på den långa, vilda resan hem.

På turné med Jordcirkus. Nancy, Frankrike. Jag hade precis köpt en fin bok av Danny Lyon, en bok som inspirerade mig väldigt mycket. En själsfrände.

Jordcirkus, Wien, polisen skulle köra bort gruppen som spelade på gatan. Poliserna omringades av en massa folk som tömde polisbilens däck på luft och till slut kunde Jordcirkus spela sin läckra gatuteater.

Jag hade två repor i Berlin. Före murens fall och efter. Den här bilden tog jag då jag bodde i Kreuzberg, kollektiv, och mest plåtade street.

En natt hamnade jag på party i Östberlin, träffade en vacker, skön kvinna, blev kvar i Öst och tog mig genom tullen i sista sekund. På andra sidan Muren delade en äldre dam ut mat till fåglarna. Det var en sorgens ögonblick, smärtsamt att lämna den vackra kvinnan på andra sidan och jag minns alltid hennes ord: Du kan gå, jag blir kvar.

Nästa gång jag kom tillbaka till Berlin var då jag levde med Kat, en ung konstnär och arborist. Vi bodde i den gamla delen i Östberlin, Prenzlauer och vårt hus var pepprat med kulhål. När jag gick till mitt labb på Prenzlauer Allee lyste alltid den här gatskylten och spårvagnen kom ofta på Danziger Strasse

Här låg gamla Fotograficentrum där jag ställde ut och där polarna fanns. Rakt fram låg Krönet, krogen som en gång i tiden var café med grön saft. Ett ställe dit mina morbröder tog mig då och då eftersom de jobbade på Järnkompaniet, som låg femtio meter längre ner på Götgatan.

När mitt förhållande sprack satt jag ofta på ett fik som vette mot Skatteskrapan. Jag tog ofta en bild på huset. Det blev en jävla massa bilder. Jag satt där och läste damtidningar och längtade efter min förlorade kvinna.

När det stormar brukar vi springa mellan vågorna, mellan de slår in och vräker sig över gångstråket. Det brukar inte funka, man blir blöt, men det gör inte så mycket då det är trettio grader i luften.