Grekiska ögonblick

Vägen rör sig långsamt uppför. Getterna håller sig på sin sida av vägen. En och annan bonde vinkar med handen då jag sveper förbi. Jag lever i en illusion, jag har klappat i starkaste styrkan på elcykeln och jag kommer att sätta ett rekord upp till bergstoppen. Det är en illusion att jag är så stark men det är en härlig illusion. Fastest time ever står det på Strava, så jag tar givetvis bort det.

Jag drömmer då jag cyklar, jag drömmer och jag sjunger för mig själv. Återkommer till ett samtal jag hade med en kvinna som jag mentoriserar lite. Hon är otroligt begåvad, street, plåtar kvinnor på gatan som ingen annan i Sverige. Hon har givetvis ett enormt försprång framför männen eftersom hon är kvinna. Hon skrämmer ingen, men jag påpekar för henne att hon utnyttjar bara femtio procent av sin potential. Hon skulle plåta vänner, familj, det sociala livet. Hon tycker det är svårt, mest för hon saknar socialt liv och det är en punkt där de flesta streetfotografer faller. Det finns ingen närvaro i deras bilder för de lever inget socialt liv med kameran, de fotograferar bara vad de ser..

Jag funderar på fotografer, som tex Bresson, som är känd för sn matematiska exakthet. Hur han räddade upp hela sitt bildarkiv med att ta porträtt, göra jobb, vara med vänner. Han var lika exakt överallt men han förde också in känslan i bilderna. Han hade ett mycket intressant socialt liv.

Jag tänker på andra fotografer, tex som Anders Petersen, min generations viktigaste fotograf, hur han ständigt laddat sina bilder, som i en orgasm, men inte hela vägen, precis då det ska spruta nyper han bilden. Varför detta sökande efter denna Katharsis? Eller en annan av mina goda vänner, JH Engström som ständigt laddar sin bildvärld med kaos, dynamiskt, huller om bullerkaos, samtidigt som han längtar efter ro, själslig ro. varför denna motsättning? Det är sådana saker jag söker i fotografi. Jag söker inte bara bilden, jag söker floden som leder till havet. Varför, detta sökande efter varför? Varför är jag så romantisk? Är det för att det är det enda sättet jag kan överleva på? 

Så, varför denna avvikelse från cykelvägen? Jo, för att jag tycker fotografen i bild är lika viktig som bilden. Att man måste klä av sig naken på gatan för att komma någonstans i bildväg. Om du bara använder femtio procent av din kapacitet kan du vara mycket bra, men du kommer troligtvis aldrig att nå den djupa själen, identiteten med andra, gemenskapen över bilden.

Det finns många sorters bilder. Koudleka tar en sorts bilder som är monument över ensamhet, Det finns många, det som utmärker alla bra är att du ser på deras bilder vem dom är och det kräver konsistens och kontinuitet. 

När jag kommer till toppen av berget öppnar sig havet framför mig. Det är vinter, men det känns som om våren är på gång. Stannar för att ta på mig en vindjacka. En man står med ett gevär och pekar neråt en ravin. En stor schäfer står bredvid och tittar  intresserat på mig. Du är en fin hund, säger jag till honom och det verkar han gilla för han kommer fram och nosar på mig. Sedan klickar jag i pedalen och börjar glida neråt dalen på morgonvåta vägar.