Angående fotopromenader

 Jag har aldrig sett mig som en porträttfotograf. Ibland har jag faktiskt sagt åt mig själv att du kan väl ta några porträtt också. Jag är en hängaroundfotograf. En som hänger runt och knäpper då läget faller sig rätt.

Det kanske inte är bra, men det kan se ut så här. Som de här bilderna.

Det blev en diskussion om fotopromenader. En slags workshops som handlar om att femton man, typ, går ut på stan och ska fotografera. Jag skrev att det är som att se en fårskock. Det står jag för. Jag förstår känslan av att vara ute med andra, gå tillsammans osv, ta en öl, men fotografi är inte fågelexursioner, eller att jogga ihop. Fotografi är relatera till andra människor. Då femton fotografer plötsligt ser något intressant rusar man dit och alla knäpper på samma sak. Den sk fårskocken. 

Jag läser hur man försvarar det. Att det är trevligt tillsammans. Vilket enfaldigt försvar. Får jag i alla stillhet påpeka några saker och jag kan ta den gamle Hjälten Christer Strömholm till hjälp. Det första han sa var: TA ANSVAR FÖR DINA BILDER. 

Ta ansvar för motiven, dvs, ta ansvar för hur du bär dig åt, hur du publicerar dig och hur din relation till motiven blir.

Jag tar bara dessa två enkla grundteman i den fotografiska psykologiska världen. Hur känner sig motivet då femton människor med kameran på magen rusar fram och knäpper? Hur känner sig motivet då de flesta av dessa fotografer kommer att publicera sina bilder på sociala medier? Vad ger fårskocken tillbaka till motivet, motiven? 

Hur känner sig seriöst arbetande fotografer då en sådan här fårskock på något vis idiotförklarar resten av fotografkåren? Jag kan bara svara för mig själv. Jag blir jävligt trött på sådant här trams. Jag tycker det är en direkt förnedring av fotograferna, motiven och hela bilden av hur en fotograf arbetar. Dessutom har det noll kontakt med hur man gör då man fotograferar.

Nog om det.