Klockan och regnet...

Jag hade precis gått för att hämta ett paket med fotopapper på Posten i ICA. Det var lång kö så jag köpte en klocka i väntan på att kön skulle försvinna. Jag kan inte vara utan klocka, avskyr att kolla tiden på mobilen.

Det regnade hårt, var slaskigt , klockan var 2000, så det var mörkt också, då jag passerade Skanstulls T-baneuppgång. En ung kille tittade på mig, en ung afgankille. Han frågade lite tyst om jag hade några pengar. Instinktivt ruskade jag på huvudet och fortsatte hemåt. Efter två hundra meter kom insikten. Det hade kunnat vara min son. Hur många afgankillar känner jag? Några, alla sköter sig, en del har ingenstans att sova men de kommer till skolan, propra och vetgiriga och är beredda att ge allt för att passa in, för att bidra.

Jag fick sådan satan ångest för den unga killen, vi måste ju ta hand om dom, de har ju hur mycket som helst att ge oss och ingen ung människa, ingen människa överhuvudtaget ska behöva fråga om pengar en natt som denna.

Jag tog ut pengar i bankomaten, gick tillbaka, men killen var borta. Just den här känslan av att jag övergivit honom följde mig hela kvällen. Jag har levt med narkomaner, levt med folk som de är svårt att hjälpa för de är så inne i ett tungt droghelvete. De här afgankillarna är något annat. De är ensamma, de har visat på en enorm drivkraft, att bara ta sig hit, att bara kunna fixa ett jobb, gå i skolan trots att man kanske är hemlös, allt detta är en fantastisk insats, speciellt med tanke på viken jävla deal de fick av staten. Efter skolan skulle de fixa ett fast jobb på noll tid. Jag känner massor med svenska ungdomar som är välutbildade och inte kan få ett jobb. Det måste finnas gränser. Det måste finnas gränser som inte är i princip omöjliga.

Vi snackade om det min fru och jag häromdagen. I Stockholm, vad gör en ungdom som inte har rika föräldrar? Hur ska de finna ett ställe att bo. Jag gav min son min hyresrätt. Hur skulle han annars få tag i något? Han får inget lån till en lya, trots att han har ett jobb. Jag skulle kunna fortsätta och radda upp alla jävligheter vi äldre fixat till våra unga, alla fel vi gjort. Och det största felet är att vi skapat ett samhälle som kräver att vi strävar efter att vara perfekta. Det är helt åt helvete. Vi ska sträva efter ett generöst samhälle med en känsla av gemenskap och att vi alla duger och att vi alla får en fin chans att överleva på ett vettigt sätt. Ju mer tiden går, desto längre kommer vi ifrån den drömmen. De unga måste revoltera och jag tror och hoppas de gör det.