Lördag...

Det snöar, det är samma sköna känsla varje gång. Jag skrev så, men känner inte riktigt på samma sätt idag. I år, denna januari, har jag för första gången känt att det är för bökigt att åka skidor. Du ska boka på nätet, du måste fixa en bil, du måste....det blir mycket mycket tjafs för lite skidåkning. Jag går med stavar istället.

Det är lite så det är med livet. Man förflyttar sina positioner efter vad kroppen vill och känner för. Jag kan säga om mig själv, att min kropp nekade mig ingenting förrän jag var sjuttio, innan dess upplevde jag aldrig några begränsningar. Visst, vid 69, då jag gjorde två stora operationer, kom jag av mig och sedan har det inte varit riktigt på samma sätt, men då jag var 65 hade jag hundra skiddagar om år, cyklade hela somrarna, sprang och tränade i trappor, gick på gym, men sedan vid sjuttio så bröts det mentala strået. Jag började ta det lugnt.

Det är en intressant utveckling och sorglig, men så är livet. När jag var sjutton sprang jag nästan en mil i snö som gick till knäna, klätttrade uppför alla trapporna i skidbacken med en ryggsäck fylld med vikter. Allt för att bli bra till cykelperioden. Det var ingenting. När pulsen gick upp till nästan 200 slag visste man att en minuts vila så var den tillbaka i normalläget. 

Det var då, det var livet då. Dessutom kunde man vara ute hela natten och dansa och kröka och ändå stiga upp klockan åtta och köra 15 km på skidor och njuta av det.

Det var då.

Jag längtar efter att få luta mig mot en bardisk, åh, så skönt det skulle vara att känna bardisken mot sitt bröst, ta in en öl och bara hänga där. Pandemin har fått en att förstå vad som är viktigt i livet. En bardisk, ett samtal.

 

Den här bilden gör mig trött. En gång i tiden hade vi ett arkiv, kallat Mira, sedan köptes vi upp och kallades Nordic photos, sedan efter många års kraftigt strul med dåliga betalningar, ingen ordning alls osv, så las arkivet ner, vi hämtade våra bilder, andra blev digitaliserade, en del kopior blev säkert kvar. Det gick några år. Nu är våra arkivbilder på vift, samma man som hade Nordic photos, skapar nu äkthetsintyg själv, säljer våra överblivna kopior som konst på auktion. En bild kan gå för femtio spänn, en annan för 10 000 kr. Det som retar mig är att vi fotografer inte vet något, vi blir inte heller tilltalade om otyget och vi får givetvis inte en spänn.