Onsdag...

Dagarna passerar. Oron växer. Beskeden dröjer. Infon saknas. Jag letar bland gamla bilder. Det finns dom som tror det är fel att publicera gamla bilder igen. Jag måste säga att jag sällan har sett mina bilder så bra som nu, i denna blogg. De växer fram på ett sätt som förklarar varför jag tog dom.

Jag är extremt nöjd. Förlåt, enligt den svenska mallen ska man ju inte säga så, så därför säger jag det igen.

Jag är extremt nöjd.

Mary Ellen Mark på Kulturhuset. Vill jag se, det är också ett av de få ställen jag vill ställa ut på. Mejan är också fint, vilka lokaler men jag ser lite till publiken. Jag vill inte bara se medelklass, jag vill se lite folk som kommer med samma bakgrund som mig. Det kanske inte finns längre, men man kan hoppas.

Stavgång. Det är mitt sätt att överleva den här tiden. Wenke gav mig broddar. Ibland behandlar hon mig som en skör planta. Hon glömmer att jag är en man född i snö och is och lärt mig gå på is sedan småbarnsåldern. Det är halt men man intar en lite bredare gångställning. Inga problem, men broddarna funkar mycket bra, gör mig nästan övermodig. Å andra sidan känns det som att gå med högklackat vilket leder mig till ett minne av en fest på Östermalm för trettio, fyrtio år sedan. Maskerad, vi skulle klä ut oss till kvinnor och jag drog hela repan, dessutom naken under kjolen och högklackat. Taxichaffisens blick glömmer jag aldrig då jag snyggt svepte i bullen, lukta parfym och gav honom en blick med lösögonfransarna och sa: Skeppargatan 20, tack.

Det var nice och upphetsande att leka kvinna för en kväll.  Nu är det tråkigare tider. Stavgång och broddar. I just say it.