Tisdag...

Vaknade kvart i sju av att min fru gick ut genom dörren på sin timslånga morgonpromenad. Jag promenerar också med stavar, men vissa morgnar, innan promenaden, kan jag känna en viss förtvivlan. Det här med pandemin, ibland orkar man liksom inte med den. När det viktigaste på dagen blir morgonpromenaden, det som håller en vid liv. Resten av dagen en förbannad transportsträcka, det är nästan omöjligt att komma upp i 10 000 steg tex, man blir liggande på sängen mer eller mindre hela dagen. Man undrar vad fan man ska ut och göra? Promenera? Livet blir en slags promenad.

Det är sjukt, verkligen sjukt. På Naxos har jag aldrig det problemet, man lever utomhus hela tiden, rör sig nonstop, naturen, husen, cykeln, katterna. En stor stad är svår att hantera om man ska hålla sig borta från covid.

Jag njöt igår då jag sorterade upp alla mina grekbilder, skrev ut ett antal. Nästa steg är mina kattbilder och sedan mina bilder på min mamma. Jag tycker om kontroll.

Läser DN, vad jag saknar positiva nyheter. Måste hitta några alternativa tidningar. Bullentinen, den nya tidningen på nätet tror jag inte lever länge. En märklig soppa av bra journalister och författare som  över en natt blev märkligt högervridna. Det gjorde lite ont att konstatera faktiskt. 

Det här med covid fortsätter att förbrylla. Fortfarande vet jag inte när jag ska vaccinera mig. Min polare på ön vet precis när han ska vaccinera sig. Det tar hela ön på en gång. Man svarar på ett sms så är saken klar. Här ska det läggas ut på vaccinationscentraler, vårdcentraler, privata sådana och allt drivs mot en privatiserad vård. Det är samma utveckling som med bostäderna. Först hade vi hyresrätter, sedan renoverades dom, blev svindyra, så kom bostadsrätterna och det funkar bra med de låga räntorna och hyresrätterna har blivit ännu dyrare, men lägenheterna blir inte fler och bristen blir allt tydligare men det som är överlägset tydligast är att allt är för de som har riktigt bra med pengar. De som har små inkomster får skylla sig själva, precis som om de inte är värda något och vilka är det som har små inkomster. De flesta som jobbar kommunalt, i skolan, vård, kör buss, de med de helt avgörande jobben för ett samhälle. De ska ha svårt att få tag i en lägenhet. Det är verkligen underbart.

Det är den 19 januari, jag gick in för strålning mot cancer den här tiden förra året. Det var en seg historia men jag kom ut på andra sidan, kanske med lite bieffekter, typ att det värker ibland i underlivet. Det är sånt man får ta för att få leva, men Gudarna ska veta att jag önskar den här förbannade coviden försvinner och att vägarna blir bara så jag kan cykla igen. 

Läste en intressant sak som jag känt länge. De sociala digitala plattformarna dyker, framför allt Facebook och de är ungdomarna som försvinner. Vart dom tar vägen vet ingen riktigt, men allt dyker och mest dyker tidningarna. Radio och Tv håller sig bra och Netflix, men Insta, Facebook osv dyker rejält. U-tube verkar hålla sig någorlunda. Jag tänker mest på bilden? Hur ska den överleva? Var ska bilder visas om ungdomarna försvinner från plattformarna? Youtube....kan det vara något, verkar jävligt krångligt,,,

Lev väl, micke