Torsdag, 23 juli. sommardag.

Svag vind, fel, stark vind, motvind. Känner det då jag kommer ut på vägen och ska klättra en mil uppför i bergen. Det är som en reningsprocess. Har inte cyklat på två månader, för att den ena cykeln varit kraschad och den andra stulen, borta. Nu är båda tillbaka och det finns inga ursäkter.
Jag cyklar, jag finns. Det är en slags melodisk harmoni att sitta på en cykel som är gjord för att cyklas på. En maskin utan kompromisser.

Det är en glädje då jag kommer till toppen. Jag har en värdemätare och det är de tider jag hade på hösten, okt, november, 2017, sedan åkte jag in på två canceroperationer, tog bort ena njuren och operera prostatan, februari 2018. Allt gick bra och det tog tid att komma tillbaka till 2017 års höstform. Jag har ju ännu inte gjort det, men man får se det som en melodisk njutning att långsamt plåga sig lite.
Jag minns då jag var ung, hur det rann till av saliv mellan tänderna då jag körde stenhårt i de brantaste backarna. Hur jag njöt av smärtan. Den underbara smärtan som gjorde att man kom i form.

Jag tror att just den smärtan, att njuta av smärtan, har gjort att jag klarat mig så bra som frilans hela livet. Jag tål smärta och nederlag. De betyder ingenting. Ett nederlag betyder bara att man får öka, ge dom jävlarna vad dom tål eller visa var skåpet ska stå. Ibland kommer folk och har åsikter om mitt arbete. Det är okej, men egentligen är mitt grundsvar alltid det samma. Har du några åsikter? Gör det då bättre själv.
Det är ett jävla velande med folk idag. Jag tycker man ska ta en hel del smärta, nederlag innan man börjar känna sig kass. Livet är en strid, så enkelt är det.

Jag kör genom byn när jag kommit ner från bergen, Johanna vrålar från Fiket, Mickeeeeeeeee, så man förstår att man måste vända. Jag visar henne min Strava, medelfart 69,5 km ,,,hahaha, hon fattar inte att min Strava fått kokko, tycker det är ofattbart snabbt och sedan garvar vi då hon hajar.

Hemma har citronträdet fått gula löv, behöver nog järn. Det är mycket kalk i vattnet och hår och naglar växer som attan, innan man hinner blinka är man hårig som en gorilla.

Jag fyller sjuttioett i denna vecka. Jag vet inte vad det betyder? Gör ni? Jag vet bara att jag planerar i korta tider, att jag cyklar ungefär lika snabbt som då jag var 17 år och körde Crescent. I fjol kraschade jag med min vackra Bianchi, slog mig rejält i nedförsbacken. När jag var 17 kraschade jag också i en nedförsbacke då vi tävlade i Kramfors. Jag körde i ett tjälskott, framhjulet vek sig och man låg i backen med bruten underarm. Benbiten stack fram under skinnet och det såg inte klokt ut. En bil stannade och jag sa: Kör mig till sjukhuset, men föraren av bilen kollade på min arm och sa: Det är bara 2 km kvar, du kan rulla dit själv.

Tack för den. Det kom en annan bil som inte kördes av en idiot och jag fick åka o lappa ihop mig. Kramfors är annars ingen lyckohåla för mig. Året efter svalde jag ner hela snusen i spurten och spydde som en dåre efter målgång och samtidigt fick jag faktiskt solsting. Ett annat år kraschade jag en sportbil strax utanför Kramfors. Länge sedan jag var där nu, vet inte om jag orkar utmana ödet?

Tack alla ni som swishat, underbara människor. Vill du vara med och höja min pension så swisha gärna några kronor om du gillar den här bloggen, Tel 0704570733