Hydra, Cohen och Marianne
Det finns folk som värderar livet i sjukvården, i kommunikationerna, chansen till att göra karriär. Ärligt talat så är jag inte med där. En människa som ska leva kan väl inte fundera på livet genom hur sjukvården fungerar? Inte om man är normalt frisk eller sjuk.
Sextiotal, denna tid då kvinnors och mäns lust enades i en tid som var en överenskommelse om att så skulle det vara. Sedan kan man diskutera mycket. Barnens tillvaro. Filmen som går på Svt play är fruktansvärd i så måtto hur barnen behandlades. Fruktansvärt. Finns inget annat uttryck. Alla barn kräver åtminstone en stabil, kärleksfull förälder. Det behöver inte krocka med det andra i livet, leken och friheten. Det är bara en fråga om prioritering.
Polarna till Cohen var slitna, alla blir slitna som lever ett fritt liv. Det är ett svårt liv i många aspekter men att bli sliten är inget att vara rädd för. Perfekta människor med perfekta tänder är sällan de roligaste typerna. Ett liv sätter sina spår. I slutet av filmen kommer man till Don Lowe, en kille som skriver och berättar. Han bor i ett hus utan el och varmt vatten. Jag kände mig som honom någonstans. Lite eremit som gillar att sitta på krogen och berätta anekdoter för sina vänner. Det kunde vara jag.
En annan aspekt med filmen var att man fick se brudar som var stenkåta på Cohen, stå och stöta på honom. En ren befrielse att se eftersom kvinnor idag hela tiden ska framställas som några moraliska föredömen, som människor utan lust. Jag är dödstrött på det. Jag vill se att människor har lust, inte perfekta tänder och aktier.
Nå. filmen var egentligen helt sorglig, så sorglig men också i mycket en påminnelse om vad som kan krävas för att lyckas som artist, konstnär och även OM du lyckas så kan du bli sliten, trött och se misslyckad ut.
För mig är det den stora behållningen med filmen. En erfarenhet som rimmar väl med vad jag själv sett och upplevt. Alla konstnärer misslyckas med sina liv, men man försöker ändå. Skillnaden för en konstnär mot en människa som har ett mer vanligt jobb är att konstnären redan från början valt bort det vanliga för det har oftast väldigt lite med konst att göra och är därmed är ett villebråd som direkt kan fördömmas och vägas på våg. Gjorde hen rätt eller fel i sitt liv?
Och det kanske tillhör konstens vardag, att bedömas, inte bara utifrån verken utan även utifrån hur man lever?
Slutligen går det inte inte att komma ifrån att varje filmbild över Hydra, havet, de vackra människorna som badar nakna tillsammans, allt det skapar en energi som är ofattbart vacker och livsbejakande. Det snackas om de gamla grekerna men bilderna på Hydra och livet är som början på livet, som livet borde kunna vara.
