Fredag, vinden och havet skriker
Något kommer att ske. Jag tittar på den franske fotografen som på Serifos. Fan, hon är duktig och gör så fina små filmer om Serifos och livet. Chloe Krithara Devienne. Skitbra, tror jag ska åka över och fika någon gång i höst och se om jag kan skriva något om hennes bilder.
Det blev en konstig natt. Tänkte på möten på Naxos och jagade en fluga som aldrig ville stanna fram till 0400. Lyckades till och med pula ner fanskapet i avloppet, spolade vatten och hoppades den skulle försvinna för gott, En kvart senare har den krälat sig upp genom avloppet och seglade omkring med sitt surrande i rummet.
Det är för varmt för att fotografera på dagarna, det är morgnar och kvällar som gäller. Tänker på Matt Black, undrar hur han har det bland Kaliforniens bönder?
Jag ser ju vad som går bäst på Insta och det är kvinnors grejer, allt det här som handlar om skönhet, mat, stickning, barn, lek, umgänge. Det finns ingen man som hänger med där, kanske DAH, med sina envisa hemmakringhusetbilder. Men annars, allt domineras av kvinnor.
Det är ett nytt sätt att berätta. Chloe, här ovan, Agnes Sofia Sandström, Signe Siemsen Rundberg, det finns flera kvinnor som har det här totala, leken, familjen, äventyret, maten, känslan, natten i sin bildstil. Otroligt långt från den gängse manliga , typ Moriyama, Petersen, Strömholm, Araki, Lein, det är som ett jordklot skiljer och ändå är vi på samma plats.
Det är bra att tempramenten finns. Att det större äventyren blandas med de mindre, att familjen är lika mycket värt som motiv som konflikten i Syrien.
Det är något nytt, så är det. Jag vet inte hur jag ska manövrera i det där, det här. Det som är viktigt är att berätta den storyn, visa de livet som man själv skulle vilja leva. Inspirera, helt enkelt.
