Momentum

Momentum. En slags vakenhet. Det blåser hårt. Det svindlar. Jag går över stenplattorna. De varma. De är som nybakat bröd. En sensation varje morgon. Det kliar, det masserar under fötterna då jag går över gården. Det är som att gå i sand. Det kliar otroligt skönt under fötterna. Så mycket som finns i det vilda tillståndet. Naken kropp, sol, D-vitamin.

Inga katter. En hård natt? Igår fick dom spel, fyra, fem stora gräshoppor landade på gården. Det blev deras lammstek.

Den andra koppen kaffe. Den andra rostade mackan. Världen brinner. Flyktingarna. Nu sätts dom i lock down igen. Försök bara tänka tanken en kvart. Tänk tanken hemlös, på en jävla ö, bakom taggtråd och galler, hetta, sjukdom, längtan, förtvivlan. Tänk tanken. En kvart, tio minuter.

Jag sa inget, eller i alla fall mindre, om det var ett gäng gangsters. Men, det är det inte.  Det är du och jag där bakom gallret, hettan, sjukdomarna, hopplösheten, förtvivlan, längtan.

Tänk tanken.

Det tar aldrig slut. Det går alltid att hitta det jävliga, därför måste man satsa på det man orkar med.
Scootern är röd. Okej, Ferrari, man kan säga att den är personligt målad. Man kan också säga att det krävs en man med starkt ego för att köra en så jävla ful scooter. Jag kör den med glädje. Alltid retar det någon.

Jag ringer min fru. Ser henne i telefonen. SÅ oändligt vacker. Hon tittar på mig och säger: Du måste ansa ögonbrynen.
Det är kvinnan, mannen, livet i ett nötskal. Du måste ansa ögonbrynen. Jag lägger på, kärare än någonsin.