Måndag, dag ett igen.
De är alla mina vänner och de ber alla mig om att ta en bild. Hela tiden. Det är ett gratisjobb men det är i alla fall ett stort jobb, något som handlar om det viktigaste, vänskap, förtroende, glädjen i att få finnas till och vara med.
Egentligen är alla bilder jag tar nu på den intima skalan, små, nära, i små böcker. Alla bilder jag tog fram till säg 2019 hör hemma i en stor utställning där fotografi är riktigt fotografi. Det jag gör nu är något annat. Jag har lämnat det här med att vara fotograf bakom mig. Nu berättar jag småskaligt i små böcker med personliga teman. Man behöver inte dra det längre, behöver inte klassificeras mer. Jag berättar om det jag vill berätta om och målet är att skapa glädje och omtanke.
End of discussion. Mitt liv blir allt mer tomt på diskussioner. Jag har inget behov av att diskutera. Jag är mer inne på att lyssna och väva ihop något från det jag hörde. Jag stjäl i tillvaron men jag själ för att förstärka tillvaron. Jag putsar upp livet. Jag behöver inte detaljstudera. Min erfarenhet säger mig hela tiden att plocka inte ner allt i småbitar. Var kakan god, nöj dig med det.
Jag tycker om bilder som den ovan. Kort sagt så älskar jag bilder som den ovan. Det är ett ömsesidigt utbyte. Jag snackar i telefonen med min fru i Stockholm. Sophia säger: ta en bild Micke, lyfter upp barnet, tar bilden medan jag snackar med Wenke och sedan sätter sig Sophia med sina systrar och jag fortsätter att snacka med min fru.
På den korta tidsrymden, typ fem sekunder, skapade vi ett minne för livet, ett minne för stunden och ett ögonblick att minnas, svårt att kräva mer av fem sekunder vardag.
