I ett satans töcken

Vissa dagar går i ett satans töcken. Jag snackar med Johanna på fiket. Hon är rolig, tränar hela tiden och käkar godsaker också hela tiden. Hon blir smalare men inte mycket. Det är nämligen målet: Att gå ner i vikt.

Härlig människa.

Vissa dagar är bara ett satans töcken. Träffar borgmästaren o säger åt honom att det måste städas i vår by, det står två bilvrak som stått där i flera år. Dags att ta bort dom. (Ett av dom är min gamla Volvo som snuten tog).

Det är ett töcken, monterar vedkaminen. Det är bara 26 grader, svalt idag men jag kommer i alla fall inte loss, varken med konsten eller träningen. Det sista, träningen, har avtagit i jämn takt de senaste åren. Jag saknar motivationen och speciellt nu när min racercykel är borttappad och jag har inget att åka på.

Alla bilder tas med mobilen även om jag lägger fram Panasonicen, men den kommer aldrig med ut. Måste skaffa en väska att bära den i. Hatar att ha kamera på axeln. Inte min stil.

Katten går på tre ben, tänkte ta henne till Vet men som katter är, de försvinner då det liknar trassel. Och när jag försöker kolla benet själv så kommer FRÄSET.

Ja satan, installera vedkamin, snacka med borgmästaren och klippt lite buskar. Det kan ju inte räkans som någon större bedrift.

Jag avläser de döda. Det blir mindre och mindre döda i covid och mindre mycket svårt sjuka. Det gläder mig. I Grekland ökar fallen och mest kommer de från Bulgarien, Serbien osv, länder som uppenbart ljuger och trixar med covidräkningen. Svårare än så är det inte.

Just att jämföra är svårt även om våra svenska siffror inte alls ser kul ut. Vi får se i vinter. En sak är klar. Alla länder har gjort vad dom tror på, alla har inte lyckats, men det har i alla fall skapat en gemensam bank av erfarenheter som alla kan ta till sig.

Jag är 71, tycker dock att många sk äldre är jävligt gnälliga. Det går visst att leva ganska normalt. Jag har gått och handlat hela tiden, suttit på fik, rest, det handlar om omdöme och lite smartness kanske. Min polare talade om ett par som körde DN i micron innan de läste den, för att vara säkra på att brevbärarn inte smittade.

Det finns gränser.

Nästa år blir fan utställningsår och workshopår och Mentorskapsår. Jag måste dra in deg så jag klarar ekonomin tills jag blir 80 bast, så vill någon ställa ut mig. Hör av Er. Vill någon ha mig som Mentor, så hör av dig. Vill några komma till Naxos på workshop , så hör av Er: Jag tycker tex att det där gänget med gubbarna, Per Erik o co, borde komma hit för en subvetionerad workshop i typ oktober eller april, innan hettan eller regnen slår till. Bo i huset och visa bilder på husväggarna.

Alla små grupper är välkomna. En annan värld, en annan tid. Livet är inte hur långt som helst.

Thats it, nu ska jag leta upp den trebente jägaren.

Populära inlägg