Det varma brödet

 

Betraktaren och den betraktade. Är det fotografi? 

Morning in Halki, köper varmt bröd, en tia för ett bröd. Det måste vara en av de äldsta njutningara vi har. Det varma brödet från bagaren. Det här med bröd som är varmt har jag med mig från barndomen på Skeppsholmen. Vid sex på morgonen kom en stor säck med varma frallor o säcken öppnades o alla frallor gled ut på det stora bordet o sedan fick jag vara med o skära upp alla i två delar. Jag ville bara äta den övre, frasiga delen med smör, mycket smör.

Jag funderar över mycket just nu. Det kanske handlar om filmen med Cohen, som jag såg häromdagen. En gång i tiden var Hydra, som Paris, mfl, ställen, samlingspunkter för konstnärer, folk utan stålar. Visst, väldigt många konstnärer kommer från hyggliga eller väldigt hyggliga förhållanden, men lika förbannat så var de inte på de olika ställena för att investera i byggnader eller bygga något flådigt hus. De var där för där fanns schyssta människor, det gick att leva billigt, men som alltid, så kommer den övre medelklassen och köper upp allt och bidrar men ingenting, Absolut ingenting mer än att de fördyrar allting och skapar klassklyftor och omöjliggör för de som inte har stålar att stanna kvar.

Stockholm är en sådan stad numera. Helt ointressant och nu gentrifieras snabbt förorterna också. Hur ska man komma förbi det och var ska konstnärerna hålla till? Eller är det så att konsten håller på att dö ut?

Nästa fråga är: Koncentrat eller spridda skurar? Jag följer en underbar kvinna på Insta, hon bor i Paris och på Serifos, har grekiskt påbrå, radikal som fan och en bra fotograf. Varje dag visar hon små korta filmer från Serifos som är underbara, men samtidigt så längtar jag så mycket efter att hon ska säga något mer, något större, något mer samlat. Vad är det som fungerar? Det går inte riktigt att ta åt sig en fotograf som bara visar sig på Insta, blir för futtigt och för lite, det är som att käka förrätt hela tiden. Och det är också tidens gång, att vi ständigt ska käka förrätter, aldrig klämma den där riktiga godbiten.

Om jag går tillbaka till mina gamla svenska fotografiska favoriter, Strömholm och Sune Jonsson. Ingen av dom visade sig på Insta eller Fejan, det var samlade grejer. Idag, då jag ser dom på Fejan eller Insta så är det enkelt att konstatera att det fungerar inte riktigt, bara hyfsat. Det krävs något mer. Därmed kan man ju dra vissa enkla slutsatser. Insta och fejan funkar inte för fotografi, inte för bra fotografi. Märkligt nog fungerar halvdålig fotografi på Insta och fejan eftersom de inte kräver något.

Varför skriver jag då blogg? Jo, för att bloggen ger mig en chans att utveckla tankar, sånt som inte riktigt går på samma sätt som de andra sociala medierna. Poddar lyssnar jag inte på. Jag är inte intresserad av att lyssna på saker och ting. Jag har försökt med Sommar, men det är något som jag inte får grepp på, som stör mig och kanske är det för mycket gnäll, om det egna psykiska tillståndet. Man gör program om sin egen ångest, inte bara en, många gör det. Jag vet vad ångest är, men har lite svårt att tycka det är intressant att lyssna på. Det blir för mycket tycka synd om sig själv. Det känns som det har kommit en eller två generationer människor som lägger så förbannat mycket krut på sin egen psykiska hälsa. Ärligt talat, är det intressant?

Förr mådde man kanske skit men man producerade något annat, man snurrade inte runt sin egen navel hela tiden. Svårt det där. Allting är svårt idag och inte mycket görs för att det ska bli lättare. En av de största lättnaderna för unga människor är ju att de kan hitta ett billigt boende. Det finns inte. HUR svårt ska det vara att bygga billigt eller med förlust eller hur fan som helst så folk kan bo billigt och börja leva på egna villkor? Hur mycket pengar behövs det för att lösa den enkla, mycket enkla ekvationen?

Ja, så där kan man gå på,,,nog för idag...måste ju skriva något viktigare.