Generationsfotografi

Man är sin tids fånge. Jag kollar på bilder av rockfotografen Jim Marshall, så svinbra. Mer än rockfotografi, samhällsfotografi. Hans bilder innehåller en rörelse, en berättelse om artisten, tiden och samhället. En annan som påverkar mig på samma sätt är Danny Lyon. Han berättar också hela tiden samtidigt som han är poetiskt närgången.

I Sverige har vi haft Sune Jonsson, den store dokumentaristen av Västerbotten och en omvandling i tiden och sedan Strömholm den store fotografiske konstnären som lyckades stoppa tiden under sina år i Paris.

I mIn generation är ju Anders Petersen den stora personlige dokumentaristen, med sin storhetstid före år 2000, hans senare arbeten är också bra men har inte alls samma ömma sociala känsla som hans tidigare arbeten, men en fenomenal fotograf. Ta bara den enkla skildringen han en gång i tiden gjorde om ett hyreshus på Söder. Fantastiskt arbete.
Tunbjörk var ju den som kom att använda sig av färgen på ett speciellt sätt. Däremot har jag alltid haft svårt för Tunbjörks sätt att förhålla sig till folk i bild, som människa var han underbar, men precis som Martin Parr, så tycker jag han gick över gränsen för ofta.

Gerry Johanssons arbeten växer med tiden. Egentligen är det samma bild han tar hela tiden men denna eviga upprepning fungerar. Smoliansky och Tuija lever i samma rum, mästare på en slags subtila nyanser. Själv är jag en blandning av Danny O Marshall, en rockfotograf som blev berättare. Jean Hermansson, Yngve Baum tillhör en egen division i  berättandet om arbetet.

Sedan finns det så många andra, men vi har alla vår plats i vår generation. Nästa generation, den efter mig har jag inga åsikter om och ska inte heller ha. De får ta hand om sig själva.