Nya sandaler...

Sandalerna spricker. Åker ner till stan igen. Skohandlaren har en hel del katter i butiken. Han sitter hela dagen utanför affären och snackar med polarna. Då och då dyker en kund upp och han lämnar  schackpartiet för att gå in och kränga några skor. I butiken finns alltid någon katt som käkar på något gott i ett hörn.
Några kattor i en skobutik. Det är inte mer med det.
Jag ska ha sandaler. Han tittar på dom jag har. Ganska fula men bekväma. Varför tar du inte samma igen, frågar han. Dom är ju bekväma.
Okej, säger jag, men svarta i år.

Köpa sandaler ska inte vara krångligt.

Hur går det med typen som förgiftade katter här i Kastro, frågar jag?
- Jo, jag spanade på nätterna och tog honom på bar gärning, säger han. 18 katter hann han förgifta men nu blir det rättegång.

- Fy fan, säger jag och berättar mina två katter varav den ene just nu har hål i foten.
Det tycker han om.
- Du får rabatt, säger han, fem euro, kattrabatt. Vi säger 40 euro.

Det tycker jag om. Vi skakar hand och jag går därifrån. Till Fiket, måste ju kolla lite på folk. Sandalerna känns sköna och i bilen ligger den nyligen upphämtade elracern som åkt  lastbil över hela Europa.
Det blåser och kaffet är gott. Det kommer allt mer folk. Jag gillar det, skön spaning helt enkelt.

På havet är det storm. Det blir ingen cykling idag. I morgon bitti måste elracern testas. Polarn på fiket menar att han tror att det blir en lookdown igen, i oktober, då turisterna är borta. Jag har svårt att se vitsen med det. Kommer ju ändå så lite folk till öarna på vintern.

Första gången jag kom till Naxos var i mitten på 80-talet. Jag åkte omkring och plåtade på olika öar till ett reportage. När jag kom till Naxos blev jag kär i något, fråga mig inte vad. Det var på en grusväg ner mot havet som det slog till. Jag stannade scootern och kände en slags salighet. På samma sätt kände jag långt tidigare då jag gick med en polare över Brennerpasset.

Vi liftade, vi snackar 1970 och Brennerpasset då, före den stora tunneln, var en svindlande väg upp över ett högt bergspass som slutade med att man långt senare landade i Verona/Italien.

Vi liftade, det gick dåligt men vi stod vid början av Brennerpasset och det skulle ju passeras så vi började långsamt gå uppför. Bilar passerade, det blev natt och vi fick ingen lift. Det blev jävligt kallt och jag tömde ryggsäcken på alla kläder, men det hjälpte inte. Till slut såg jag en Madonnabild, en slags staty på vägen upp i passet, la mig under den, kände en en slags feeling, vibration, min dödskänsla fick liv, vi skulle komma över och i samma ögonblick stannar en tysk i en stor Merca. Han ska upp till toppen.
Vi får lift, går med honom in i den lilla kuren där tullarna satt. Jag var förbi av trötthet men polarn tog fram gitarren, spelade några låtar och vi blev bjudna på vin, cigg och mat. Alla fattade ju att vi hade inte en spänn och någon timmer senare gled vi nedför passet i en annan Merca, landade i Verona där Mercaägaren bjöd oss på hotellrum. Vi sov i ett dygn innan vi fortsatte ner mot Rom och nya äventyr.

Stort tack till alla som swishat, stort, stort tack. Är du intresserad att stödja denna blogg så kan du swisha, tel 070 4570733. Alla bidrag är välkomna.

All the best, my friends