Nemo, den svarta hunden.

Plötsligt händer det. Hunden vänder och kommer tillbaka. Jag är på väg hem, det är tidig morgon och det ska bli en dag då allt lyckas, nästan.

Jag vänder hemåt, möter elektrikern, Manoli. En trevlig kille som drar in mitt internet, sedan när han är klar försöker jag  ge honom 20 euro för jobbet. Lite så där som förr. En handtryckning, men se på fan. Han är en ny modern grek som inte vill hålla på med sådan där efterbliven sedvänja som är så vanlig i Grekland. 

Jag avskyr dricks. Vad är det för idiotiskt påfund? Hur du än gör så blir det fel. Om du är stammis på ett fik och kaffet kostar 3 euro, ska du då ge dom 35 kr? Då kostar ju inte kaffet 3 euro, det kostar mer. Löjligt och irriterande och förnedrande system. Vem ger en busschaffis 25 spänn i dricks ingen, men en taxisnubbe ska ha en hacka helst.

Varför det?

I alla fall. Sedan får jag ett mail om att min racer a 30 000 kr är hittad och nu på väg till Grekland och slutligen får jag gratis telefon i tre månader eftersom min telefon inte funka men efter vi kommit överens om dessa tre månader vaknade den till liv igen och går nu som ett skott.

Nåja, hemma haltade katten omkring, stor reva i tassen, ner till veterinären där hon blev sövd och fixad, målad blå om tassen och jag körde hem med en djupt sovande katt och när han vaknade raglade hon omkring mer än Floyd Patterson gjorde mot Ingo då han misshandlades med nio nerslagningar.

I alla fall, så var jag himla nöjd, lyckats med allt. 

Går ner på Fiket.  

Johanna gjort sig snygg och ville plötsligt att jag skulle ta några bilder då jag hade kameran på axeln( sex månader sedan sist)  och här kommer misslyckandet. Jag knäpper och kameran är död.

Så kan också en dag vara.