Tisdag, nya planer, nya drömmar

Igår läste jag en skildring av ett liv, barndom, medelålder och åldrande. Det slog mig att boken innehöll en ganska jobbig barndom.

Själv tycker jag hela mitt liv haft en framtid, ett mål, ett ljus. Jag tänker på min barndom med ljus. Okej, min mamma åkte in på psyket men hon var en fin mamma, varm och god och snäll. Min pappa har jag aldrig träffat, men min styvfar var en bra karl. Bara det att han som kom från fattig arbetarklass låg och studerade ekonomi på nätterna gjorde intryck. Jag fattade att böcker var viktigt. Min livsbana har alltid varit ljus. Jag har alltid trott att jag ska bli bra, älskad osv, och det hoppas jag på fortfarande.

Visst, jag har haft en grym ångest från jag var tjugo till femtio, men det knäckte mig aldrig. Jag tränade hårdare, hände att jag isolerade mig, inte klarade av en massa grejer, typ gå och handla mat, gå på banken osv, men jag uppfann nya vägar och kände aldrig att livet var kört. Jag tränade mer och jag gjorde en bok till. Det fanns alltid hopp.

Visst kan jag tycka att vissa borde ha uppskattat mig mer men egentligen har jag aldrig känt mig mobbad. Jag brukar tänka på Koudelka som sa:Jag har gjort många misstag, men jag har gjort dom själv.

Jävligt konstigt att konstatera att man känner sig så nöjd med allting. Hur går det till egentligen?

Om jag tänker tillbaka, när var jag i svajning? Kanske när jag inte fick vara förstemålvakt i TV-pucken, då blev jag lite ledsen, eller då jag aldrig fick ett visst stipendium, men egentligen så har jag alltid uppfunnit nya vägar, nya mål, nya ljus.

Det enda jag kan komma på som skrämt skiten ur mig var då de hade hittat en tumör på min njure och jag skulle ta en röntgenplåt för att se om det metastasat upp i lungorna. Då var jag rädd så jag skakade. Min farsa dog i lungcancer då han var femtio,men han rökte ihjäl sig men jag vet var metastaser i lungorna betyder. Det löste sig dock då de underbara kvinnliga läkarna öppnade med att säga: Micke, vi har just kolla dina perfekta lungor.

Efter det har jag varit odödlig. Kanske en av anledningarna till att jag alltid sett livet som en möjlighet trots motgångar, är att jag alltid sett motgångar som bränsle till något nytt, alltid något nytt man kan bli förbannad ur och för eller varför.

Ja, det var en märklig känsla att läsa den där boken och första och inse att jag egentligen aldrig i livet känt mig hopplös, körd utan att det alltid känts som om att man kan komma igen. Underbart är enkelt, eller hur?