Lång dag, ett glas av det hembrända vinet...

Det börjar med att jag ska köra till Vassilis, eller Bill, som de tydligen säger på engelska, och byta däck på scootern. På vägen ner från min by kommer det två hundjävlar och skäller och springer efter mig. Jag vet vems dom är. Det är den store franske konstnärens. Jag vet också vad jag tycker om hundar, stora hundar som kommer jagandes efter mig då jag cyklar, då jag går på stigarna. Ett skott i pannan. Det är allt. Jag har tilloch med en spruta med citronvatten om de kommer för nära.

Visst, man kan säga att det är hundägarnas fel och det är rätt, men jag orkar inte med sådana futiliteter. Jag ska skaffa mig en elpistol och skjuta varenda jävla hund som nafsar efter mig eller som kommer jagandes som ett skott efter mig på cykeln.

Jag kör ifrån hundjävlarna och kommer upp till Vassilis. Framdäcket är kaputt och vi byter så jag tar mig igenom bilbesiktningen på lördag och sedan åker jag ner till fine Petros och sätter mig på ute på hans krog och beställer krubb. Medelhavsspagetti och ett glas av det lokala mördarvinet som smakar som fotogen men vinner i längden. I alla fall är det billigt. Jag ser plötsligt att de där hundarna dyker upp på krogen och givetvis har de noll uppfostran. Brakar ihop med en annan kvinnas hund och jag går in i lokalen  och sätter mig på Ulfs plats. Står inte ut med hundar på en krog, en eller två, men då ska de fan ha fostrats. Jag äter inte på en kennel.

Petros ser att jag är förbannat irriterrad och blir stressad och ger mig en pizza istället för spagetti.Vad ska jag säga? Vad hade Henry Miller sagt. Det bli ren bra story.
Jag äter i lugn och ro och njuter av acns svalkande vindar, sedan ger mig Petros ett bra pris  och jag åker hemåt min by.

Precis då jag ska sätta nyckeln i dörren så kommer ett sms om Swish och det är ganska fantastiskt. Min fru gillar inte att jag håller på med swish, men hon har heller aldrig frilansat som jag i hela livet. Vi  frilansare har hela livet fått ändra på vårt beteende. Först fick vi jobb, sedan fick vi jaga jobb, sedan hade vi arkiv, sedan hade vi inga arkiv, sedan fick vi bli konstnärer, sedan fick vi sälja våra bilder som konst, sedan svalt vi ihjäl i pandemin och nu är det återigen en ny ekonomi.

Nu skriver vi blogg och visar bilder på sociala medier och inte en jävel betalar för det. Jag har skrivit blogg sedan 2006, nästan 4 millioner människor har kollat på bloggen och jag har inte fått en spänn. Nu har jag inte arkiv, jag ställer inte ut, jag gör inga jobb, inga workshops, det finns inte så många möjligheter att få ihop till gröten längre. Ett frivilligt bidrag på swichen är en vacker solidaritetshandling.

Nog om det.