Måndag, day off
Det är märkligt hur man bygger upp en tanke, ett projekt. Fortfarande gäller att Brådska skymmer sikten. Även om du hetsar och får ihop mer bilder för stunden så faller i alla fall lika mycket ifrån när du tittar på dom ett halvt år senare.
Brådska tillför ingenting, speciellt inte i en sådan sport som fotografi där 100 bilder räknas som ett livsverk.
Allt handlar om tajming, precis som i nästan allt. Om du gör det i rätt stund då glider allt in lätt som en plätt. Brådskar du, blir allt lite vint och får tas om.
Brådska skymmer sikten.
I mitt liv måste man inse några saker. Kan du inte göra den ena grejen så gör den andra.
Ta det som ett ordspråk.
Så många funderar på vad de ska göra. Det handlar bara om att göra, ta tag i tråden och börja dra. Det kommer att visa sig under resans gång vad som gäller och vad som är värt något.
Igår tänkte jag ta med mig den riktiga kameran ut, men det blev mobilen lika förbannat. Skruvade upp asa till 3200 o knäppte. Alla kan se att det fungerade.
Så, kan du inte använda den ena grejen, använd den andra.
Ser David Alan Harvey så lycklig över att ha gjort något som kan kallas hans retrobok. Han har hållit på så länge och vridit och vänt men till slut sa han till sig själv: Nu orkar jag inte med det här längre. Det får bli vad det blir och på Insta ser man hur lycklig han är då han vrider och vänder och doftar på sin retrobok. Nice, David Alan Harvey. I am happy with you.
En sann konstnärssjäl, en råbarkad, öm människa.
På fiket sitter jag ensam, tre greker landar till vänster. Kali mera och hälsningsfraser. Jag glider in, när jag bodde i Paris trodde alla att jag var fransos, i Barcelona blev jag alltid tilltalad på spanska, Senor, Hombre, tycker om det. Minns fortfarande de två svenska brudarna som kom fram till mig i Paris och på stapplande franska började fråga om vägen. Jag började skratta och sa snacka svenska. Det var ett vackert ögonblick, 1969, femtio år sedan.
Ögonblick är som moln, de flyger. Jobbet är att fånga in dom som vackra minnen. Jag skriver om min mamma, så mycket jag hade velat prata med henne om livet, men hon lämnade oss som barn, halvvuxna. Denna olycka att inte få leva sitt eget liv. Det är kanske den viktigaste erfarenheten av alla. Att man måste leva sitt eget liv. Det går an med kompromisser, men vill man förstå, får man nog välja sina vägar och ta det som kommer med det. Lycka och jävligheter. Det heter ju att döda fiskar flyter medströms. Jag är född vid laxvatten, jag har sett laxen vandra, i motström. Ingen tvekan, då de sedan dör då de är klara är en annan sak, men de gjorde vad de hade bestämt sig för.
Jag undrar hur en odlad lax tänker. Får de någonsin kämpa eller matas de bara till korpulenta middagsfiléer?
Jag lämnar fiket, har köpt två nya bröd. Det är måndag, day off. I mitt fall betyder det att lägga sig i skuggan och skriva.
Annars: Återigen påminner jag om Mentorskap. Är du intresserad så hör av dig.
Gillar du vad jag skriver och visar får du gärna spendera några kronor på min swish: 070 4570733.
Tack ni som redan gjort det.
