Två porträtt, Tiden, de femtio år som gått

 Eva och Wenke. 1973, 2023. Tiden. 

Igår, på boksläppet av Ralph Nykvists bok. frågade Anders Petersen mig vad jag mindes av Ralph Nykvist. Vi var nog några av de få som träffat Ralph i lokalen. Jag sa som det var, att Ralph var en speciell person. Han var lite klurig, lite som Kenneth Gustavsson, fast en ljus poet, Kenneth var en mörk poet, men båda sa inte så mycket. De hängde mest runt, kollade in läget, kom med någon kommentar. Nu är Kenneth borta sedan ett antal år och Ralph har släppt en fin bok.

Jag gick tillbaka i tiden, till början på sjuttiotalet och tänkte på hur Christer Strömholm födde fram Anders Petersen och hur Anders sedan plöjt en rak väg fram till idag. Han är fortfarande levande. Han är ett av de ben som svensk fotografi byggts på till idag, den evige inspiratören. 

Om jag börjar i slutet av sextiotalet så var det ju Sune Jonsson och Christer Strömholm som var den bas som kom att bli den  kommande svenska fotografin. Tiofoto och Oddner o co, var viktiga, men var ända ganska perifiiera jämfört med Strömholm/Jonsson. 

Jag nämnde Anders P,  ett ben, sedan fanns det jag brukar kalla arbetarskildrarna, Yngve Baum, Jean Hermansson, Jens Jenssen,  Lars Johansson, nån till. Alla är borta idag. Sedan hade vi de mer konstnärliga Dawid, Smoliansky och Gerry Johansson. De spelade i en egen liga, på sidan om någonstans. Anders hade det här sociala, han gjorde inte jobb och hade en egen tråd som handlade om utsatthet och en längtan om att förändra världen. Jag hade ett annat ben, det alternativa. Jag gjorde den alternativa världen, inga jobb och kom med tiden att skriva, blev en kombination av Sune Jonsson och Strömholm, för Sune J kunde verkligen skriva, till och med romaner skrev han. Jag gjorde Mullvaden, Musikrörelsen, Skogsnäst, Jordcirkus, ockupationer, barn och Stockholm. Sedan blev jag som Anders, vi slutade med projekt och flöt iväg i en mer fri  och mindre intressant hållning till världen och fotografin.

Anders drog en väg. Jag drog en annan. Ralph och Kenneth spelade på yttern med sin ljusa och mörka poesi och så fanns Tuja Lindström med en slags rå grovkornig finsk poesi. Nina Korhonen påminner med sitt finska ursprung om Tuijas, grovkornigt. Tuija hade en  väldigt liten produktion, gäller också också Kenneth och Ralph, små produktioner, 

Anders och jag, framför allt Anders, har vansinnig produktion, Anders har väl gjort minst 60 böcker och flera hundra utställningar. Jag har gjort femtio böcker och hundra utställningar och skrivit över 7000 sådana här blogginlägg som lästs minst 8 millioner ggr.  För att inte tala om workshopar.

En annan, som drog en helt egen linje var Lars Tunbjörk. En helt främmande fågel som var ett slags geni och nu också är borta. Kent Klich är också en alldeles egen tråd i sammanhanget. Socialt intresserad, hans första böcker, Beth, var ju sociala observationer, en tråd som han sedan på ett unikt sätt har utvecklat allt mer.

Många bra fotografer som Maud Nycander, Håkan Pieniowski, o några till gick över till filmen.

Nu har det skett ett paradigmskifte, det digitala. Av de som var med i början av sjuttiotalet är de få som lever och ännu färre som är aktiva och dessutom har vi gjort vårt bästa. Vi gör för vi inte vet om ngt annat och det kan vara kul, men det som brann, det gjorde vi för minst tjugo år sedan. Nu kommer en ny generation, nämner inga namn, men som är mer hybrider, mer åt det konstnärligt blandade hållet och det är en effekt av att det finns inga tidningar och det är otroligt svårt att få det att gå runt ekonomiskt och socialt idag. Man har inte råd att utsätta sig för den enorma ensamheten som det innebär att vara frilansande fotograf. Det är också en av anledningarna till att pressfotograferna kommit tillbaka och fått stor betydelse, tidningarna har ändå resurser, de har team och de skapar en trygghet i botten, något som vi tappade då arkiven försvann. Det enda som då återstod var stipendier och en del av oss fick dom och de är absolut nödvändiga idag, då ingen vill betala för någonting.

Ja, detta var min syn på den fotografiska utvecklingen sedan slutet av sextiotalet. Jag har säkert glömt ett antal fina fotografer men jag har gått på känslan av vilka som konstant producerat sedan början av sjuttiotalet och vilka som lever.