Adjö vintern..

 Adjö vintern. Jag säger adjö. Jag sitter på mitt morgonfik, går hit varje morgon vid nio, tar en kaffe och en macka, ibland avstår jag mackan för jag spar pengar. Jag har en budget och jag håller den. Därför köper jag ingen macka. 

Kvinnan bakom disken lyser upp då jag kommer. Hon är lite blyg, men sköter jobbet bra. Jag sitter mest och stirrar på gatan. En gammal vän, som skötte om mig då jag var femton, kommer in på fiket. Han sätter sig vid bordet bredvid. Han har en snygg keps, festa hårt många år, men nu ser han bra ut. Han ser inte mig och jag sitter och säger ingenting. Jag vet att han kommer tillbaka. Han går alltid på fiken här nere i korsningen.

En riktig söderkille i femte generationen. Givetvis har han ett visst stuk på kepsen som inte kan importeras.

Jag stirrar. Jag tänker ofta bakåt. Jag älskar att tänka bakåt. Framåt gör jag. Jag minns bakåt, helt enkelt.

Det är ljuva minnen. Ser att medelåldern för män är 82 år. Jag har några år på mig. Jag har haft drömmar. En dröm om ålderdomen var att jag varje kväll skulle sitta i ett bås på Pelikan, äta middag och läsa tidningen. Nu är Pelikan för dyrt och tidningar har dom inte där längre.

En annan dröm jag hade, var att jag skulle bo på taket på ett av husen längs Bondegatan, solläge och en öppen plats för mig själv. Den drömmen kostar 20 mille numera. 

En annan dröm, och det är den drömmen jag gör varje morgon, var att gå till ett fik och sitta ensam och titta på gatan, Inget annat. Det fick gärna stå en blyg kvinna som talade lite tyst svenska och log mot mig då jag betalat och det var helt okej om en vän sedan 1967 kom och satte sig bredvid mig med sin vackert stukade keps. Allt det var en dröm och är en levande dröm idag.

Sedan, är det som det tar slut. Jag känner att jag måste röra mig, går längs Ringvägen, smiter in förbi min gamla arbetsplats Monumentet och kommer ur vid den italienska krogen. En krog som en gång hade en storhetstid, men inte har det längre. Det är här ungefär jag slutar drömma, dagen börjar och jag går de sista halkiga stegen in i verkligheten.