Pics of life...

 Pics of life... på något vis börjar det bli outhärdligt. På något vis börjar det kännas som gränsen är nådd. Igår gick jag förbi fiskdisken på Konsum. Den var i princip tom. Fisken börjar försvinna. Vi hade en diskussion om mat kring middagen. Vad vi kan äta eller inte. Det man kan enas om utan problem är ju att köttproduktionen och köttätandet måste minskas enormt mycket. 

Då jag växte upp åt vi fisk tre, ggr i veckan, falukorv en dag, ärtsoppa och pannkakor en dag och kött till helgen. Vi åt sällan grönsaker utan det var rotfrukter. Jag tror inte jag åt ett salladsblad eller en tomat före jag blev femton år. Vi plockade bär, och morsan bakade ofta.

Thats it. Idag är bröd skitmat. Vi har tappat bort hur man lagar mat, allt Ica och Konsum gör reklam för ren skitmat, halvfabrikat. Fisken är i princip slut. Har vi nått gränsen? Hur går vi vidare?

Läser DN, massa folk är emot vindkraftverk, de kopplas också ihop med SD osv, jag tycker det är en oschysst behandling. Det är ett krig mellan landsbygd och stad. För en stadsmänniska är det självklart att det ska byggas vindkraftverk överallt, men folk måste ju få reagera om det byggs vindkraftverk som förstör bygden där dom bor. Det är ungefär som stadsbor som gnäller hela tiden om det spelas musik i kvarteret. Det hänger ihop. Ingen fråga är enkel, men hur mycket jag än vill ha vindkraftverk så inte vill jag ha dom i närheten av huset där jag bor. Ut med dom i havet så de inte syns. Sedan är ju nästa frågeställning hur mycket vi ska producera? Ska vi öka ännu mer, är inte denna överproduktion det som håller på ta kål på klotet? Det är samma som med pensionerna. Varför ska folk jobba längre? För att producera mer? Det är ju samma frågeställning. Hur jag än ser på det hela så måste det bli ett systemskifte, där vi producerar , förbrukar mindre och löser klassklyftorna med andra sorters skatter och andra tänk på hur livet ska organiseras.

Livet går vidare men i fiskdisken är det förbannat tomt och det är skräckinjagande.