Vägen från Acropolis till Benares....

Acropolis, december 1974. Jag tyckte det var en brant backe och varmt. Jag kände igen känslan då jag senast var upp på Acropolisklippan. Sedan gick vi ner genom Plaka, liftade till Thessaloniki med en långtradare. Någonstans i mitten bjöd chaffisen oss på mat på ett ställe med vita dukar. Det var bara helt fantastiskt. 

Från Thessaloniki tog vi ett tåg och till slut hamnade vi i Turkiet, Istanbul, där jag åt en krabba under Galatabron. En krabba som kostade mycket pengar, men det var ju min första krabban i mitt liv.

Efter vindlade vi oss fram genom länderna, hela tiden i en känsla av total osäkerhet. Iran, Pakistan, Afghanistan,  Indien, och detta Indien som jag kom att avsky. All trängsel och de döda i Benares. Med tiden skulle jag komma tillbaka till Istanbul och därifrån köra hem till Sverige. Bara känslan av att vi körde bil från Kabul till Malmö var något som förändrade mitt liv. Om jag längtar tillbaka? Nej, jag gör aldrig om en sådan resa om jag inte har en egen bil och pengar på fickan. Det var oerhört slitsamt. Oerhört. 

Acropolis har jag besökt några gånger. Man behöver inte gå in i området, man kan hänga utanför i de vackra parkerna eller i den gamla stadsdelen som ligger på baksidan av Acropolis. Aten är ju uppbyggt av små byar och den gamla stadsdelen som ligger där är en av byarna. Aten är en stad att besöka. Det kan jag säga med gott samvete. En av de häftigaste städer jag besökt. En del skulle säga att den är för ruffig, men en stad med en bra billig krog i varenda kvarter kan aldrig vara fel.