John Bonham slår sina tripplar i Dazed and Confused medan jag glider mellan gravarna i på Katarina kyrka. Mina vänner ligger i tystnaden och lyssnar på stegen. De känner solen, de känner det andra livet, det liv de just lämnat. Det liv som jag är i. Katarina kyrka är en av de vackraste byggnader som finns. Jag går avundsjukt och tittar på balkongerna som vetter mot kyrkogården. En gång i tiden försökte jag flytta in här, i ett lågt hus. Jag kom att bo i ett högt hus, närmare himlen. Vi är i den splittrande ttiden, solen gör mig blind och jag går rakt in i en hund som slickar mig på armen medan Grace Slick ger järnet i Woodstock, köper Kärlekens raseri av Ian McEwan till min fru.
Jag gjorde bokomslag till honom en gång tiden. Snacka om skriva. Dagens litteratur är märklig. Allt fler skriver böcker som är dagböcker. De behöver ingen form, ingen plot, det är bara att köra på. Det enda som sker är att romanformen mjölkas ut.
Jag minns fortfarande Solzjenitsyn, mannen som skrev Gulag-arkipelagen, som efter att han kommit ut ut en massa års fängelse sa han skulle skriva en ny bok, den skulle ta minst tio år att skriva. Han hade inte förstått dagbokspetandet, en bok om år. Det är lika bra att vi som sysslar med kultur inser att vi gör ett eller två mästerverk i livet, resten gör vi för att få ihop till gröten och till omslagspapper till soporna, Christer strömholm gav mig ett bra råd en gång: Gör en bok, ett ex och sälj den jävligt dyrt. Han hade fattat.
Child in time knullar min hjärna då jag passerar Folkungagatan och den gamla snuthäcken där man varit inne några gånger och förklarat sina gärningar, sedan glider jag in i skuggorna. Den lilla hunden ser ensam ut på Coop och på Twang sitter eftersläntrarna från Jack Keruacs tripper i underjorden.
Vi går mot framtiden, the call it heaven. Shine on you Crazy Diamond, med Pink Floyd, får mig att drömma om tiden då träden på gatan var hälften så höga vilket ledde till att våren kom en månad tidigare.
Kommentarer
Skicka en kommentar