Bob Dylan,,,,in heaven,,,Rolling thunder revue...ett mästerverk.

Rolling thunder revue, såg om rullen igår. Fenomenal. Man glömmer bort hur otroligt bra Dylan är, men här är han helt fenomenal, och det märkliga, i alla intervjuer med honom  då han åldrats, är han ännu bättre. Skärpt kille, underbart att han fick Nobelpriset.

Bob Dylan, snackar med Joan Baez om kärleken. Hon frågar honom varför han inte berättade att han gifte sig och han svarar: Jag gifte mig med kvinnan jag älskar och Joan Baez svarar: Jag gifte mig med mannen jag trodde jag älskade,,, senare senare i filmen jammar Joni Mitchel i ett rum med Dylan och andra.  I en annan scen får jag se hur en av de häftigaste kvinnor jag sett, violinisten Scarlet Riviera, så ung så tunn, så känslig, spela, och sedan Dylan. Uhh, fy fan, helt otrolig. Finns inget annat att säga. Skrattar då jag ser poeten Alen Ginsburg läsa, plåtade honom, Gud vet när, men det gjorde jag. Eller gitarrisen Michael Bloomfield. Plåtat honom också. Ett sådant gäng och en turné som redan från början gick med förlust men man gjorde den för man gillade vad man gjorde och i slutändan skapade Martin Scorsese ett fantastiskt mästerverk och den sk förlusten, vändes till en av de mest underbara vinsterna för mänskligheten jag sett.

En annan av dessa underbara musikfilmer som påverkat mig är Mad dogs and Englishmen,,, med Joe Cocker och Leon Russel och andra bra musiker. Det konstiga med de här filmerna är att de visar på folk som gör en grej för att de älskar att göra den, inte för att tjäna pengar och hela min egen sk karriär har varit uppbyggd på samma vis. Inte fan har man hållit på för att tjäna pengar, man har hållit på för att man vill leva på ett  visst sätt, enkelt, göra det man älskar och göra det tillsammans med andra polare som också älskar att hålla på.

Vilka är det bästa politiska sånger jag hört. Hurricane, med Dylan och Scalett Rivieras sanslösa fiol. Puh, kan lysa på den tio ggr på raken och bli upphetsad, mer upphetsad och mer,, en annan av de otroligt politiska sångerna är Billie Hollidays version av Strange Fruit, 

“Black bodies swinging in the southern breeze/ Strange fruit hanging from the poplar trees.”

och slutligen Jimi Hendrix gitarmassaker över kriget i Vietnam. Det är inte bara protest, politik, utan musikaliska, mänskliga masterpieces. 

Ja, så kan det vara. Hela tidsandan, de vackra kläderna, hoppet om framtiden. Ja, måtte det komma tillbaka i ny form, med de unga i täten.