Lundell, Norén och Livet

 Jag kom att läsa om Lundells Allt är i rörelse: En fotograf som får sin första pensionsutbetalning och funderar på vad livet handlar om. 

Det är en rörig bok men bitvis så bra. Jag var tvungen att gå in och läsa recensionerna. Det var verkligen en rolig och sorglig läsning. De flesta som skrev om boken känns som en typ av medelklassnobbar, sådana som man inte vill se någonsin. Och ändå skriver de om boken och ändå inser man att Lundell som författare klassar ut nästan alla som skrivit recensionerna. De har troligtvis inte ett skit att komma med själva, men OM man läser recensionerna och läser boken så får man en ganska klar bild av Lundell och Sverige.

En sorglig bild.

Lundell och jag är födda samma år, samma bakgrund, samma oro, samma ångest, samma oförmåga att bli nöjda, samma hat mot sveket som Sossarna bestått oss med. Vi är, jag är, helt förkrossad över samhällsutvecklingen. Det är som att vara en död krabba, ligga upp och ner och blir karvad i magen av nån girigburk som slevar i sig sked efter sked av mitt innandöme.

Jag har läst Lars Noréns båda tusensidiga dagböcker. Lundells är roligare, har bättre kick, kommer längre i alla analyser, men lika förbannat lyfts Norén upp som ett Geni, då de egentligen är samma typer. Skillnaden är att Noréns dramor kom att ses och diskuteras av en övre medelklass, medan Lundell nog hde sin största fanbas i arbetarklassen. Norén har inte många fans hos arbetarklassen. Klass, klyfta, bakgrund, resultat.

Alla är på Lundell att han ska skriva ditten eller datten. Låt han skriva som han vill. Varför ska han pressas in i en borgerlig form. Varför ska han skriva en roman som kritikerna förstår? Varför ska jag någonsin göra en stor utställning? Eller varför ska jag göra en bok som passar medelklassen? Svaret är enkelt: Alla kan dra åt helvete.

Klass, klass, klass, det är vad hela grejen handlar om. All modern kritik i alla blaskor är medelklassorienterad, skrivs av medelklassare och riktar sig till medel och övre medelklass. Den riktiga överklassen verkar ju sakna totalt kompass, de behöver bara hålla sig till Dramaten och Operan så är de hemma och kanske dricka The på Strandvägen, vem vet,,,? Jag har ingen aning, jag vet bara att de oftast snackar med dubba tungor.

Lundells figur, fotografen, skulle kunna vara jag. Nu är jag strax 74, länge sedan jag fick min första pensionsutbetalning, men för varje dag som går, blir jag alltmer missnöjd med allt. En av sakerna jag inte tål längre är att se kvinnor komma gående, superstress, gloende i en telefon och på väg mot något. Jag står inte ut, skulle vilja lägga krokben och säga: För helvete bruden, stanna upp, ge upp den här livsstilen. Du kommer att krokna, du kommer att gå under. Vi vet ju redan att det blir så.  Varför jag skriver kvinnor? Jo, för att det är till 90 procent moderna unga kvinnor runt trettio som ser ut så där, ser ut som de är på väg till sin egen avrättning.

Back to Lundell Saknaden, Vinter i Paradiset, mästerverk. Vargmåne, mästerverk. 

Stockholm är en grisfest. Stockholm är ett typexempel på en grisfest som spårat ut och Stockholm är som Lundell, man återkommer, man inser att man älskat något och  man inser också att inte något har kunnat ta den plats som man förlorat. En del av min själ finns hos Lundell, helt enkelt för att vi till så stor del plågas av samma jävla idiotiska samhällsutveckling och det är samma med Stockholm. Jag återkommer hit om och om igen för jag hoppas att det ska finnas något hopp om Stan, om Sverige och varje gång slås en ny spik in i kistan, en ny sorg startar och ett nytt år läggs till de handlingar som skapar ett liv.