Om fotograferandet...

En blick, ett snabbt möte. Jag måste erkänna att jag har svårt för hur den fotografiska bilden och mediet har utvecklats. De senaste åren har jag känt mig allt mer trött på folk och deras mobiler. Jag har ju hållit på så länge med det här så jag ser ju vad de plåtar. Idag när jag satt på det lilla torget så tror jag fan alla som kom in där, slet upp sina mobiler och plåtar allt, helt hejdlöst.

Som en fårskock och som en väldigt ohyfsad fårskock. De riktar kameran mot allt och alla, går in i affärer, tar bilder och går ut. Så kan det inte fortgå och det här beteendet bara fortsätter och ökar. Mitt svar är att jag slutar plåta. Jag orkar inte denna konsumtion av människor och denna orespekt som detta sätt att fotografera innebär. Det finns ingenstans en känsla av vi gör ngt tillsammans, utan allt är ett tagande. Jag ska ha och visa.

På samma sätt tycker jag den sk gatufotografin har utvecklats. Den blir allt mer anonym. När jag började plåta på gatan så var det ett sätt att visa människan, i sitt liv. Ett slags möte, en beskrivning. Idag är det mesta så extremt, man söker extrema kläder, extrema människor och använder extrem teknik. Jag är emot allt detta. Det har vuxit fram något hos den nya fotografkåren att man gör som man vill för lagen säger det, men jag menar att det finns en nivå till, frågan om respekten för motivet och respekten för publiceringen, men just det har ingen större betydelse idag. Ytterligare en anledning till att det inte känns kul med fotografi, men så plötsligt kommer det en riktigt bra fotograf och då blir man glad, men nog är läget, attityderna väldigt bekymmersamma.