Historier från Prärien 8.

 

Vandringen.

Det är inte många kilometrar runt vår dal. När vi står där uppe och ser ner över dalen tänker jag på skidåkning och livets skörhet.

Min fru är en iller, går som en iller. Nu är hon trött, kommer från Coviden och får vila lite mellan backarna. Och jag tänker med ömhet på henne. Det är första gången vi promenerar då jag går fortare. I normala fall får jag ryta: Va fan är det det nåt maraton, eller .... ?

Ni sitter hon där och petar i marken. Jag vet hur det känns, alla vet hur det känns att göra sin första sväng till Konsum efter influensan. Det känns som man ska svimma, man vet inte om man ska skita i att stå i kassakön eller hoppas på ett under, men i sedvanlig ordning brukar den som är framför en vara en sådan där typ som inte har pengar, saknar kort eller tappat allt under sängen.

Men, man brukar fixa det. Jag tänker på skidåkning, på bergen medan hon hämtar andan, sedan går vi, illern och jag.