Om det som försvann...

 

Idag hade jag en smärtsam stund. Jag kollade Fejan, hittade en gammal kompis från den tiden jag bodde vid Mariatorget, 25 år. Jag följde den gamle kompisens  Us inlägg, kollade i vänlistan. Det var som att få en smäll i kistan, av sorg, saknad. Där fanns en del av dom som jag tappat bort sedan 90-talet.

Den ena kompisen efter den andre kom fram ur skuggorna och ur skuggorna kom minnena.

Jag var en Mariatorgetspojke. Mariatorget var inget fancy place, det var inte heller Nytorget på den tiden, men det var vid Mariatorget jag hade min livsbas. Stopet, Gropen, Vikingen. Det var där vi var, det var där vi träffades, det var där vi låg med varandra, det var där vi smidde planer.

Varje gång jag numera passerar Mariatorget får jag en slags ro. Varje gång jag gör det träffar jag någon sliten gammal kompis. Det är där jag har mitt hjärta. Jag är också en sliten människa. Skillnaden mot de flesta av mina kompisar var att jag var en flyktare, inspirerad av Hemingway och Graham Greene. En solitär. Jag ville aldrig slå mig till ro och jag ville resa. Vet inte varför men jag var bara laddad med det stigmat. Jag måste iväg och jag måste berätta.

Det förstod jag inte då, på den tiden kände jag bara att jag MÅSTE. Jag måste iväg och jag måste lämna och måste återkomma. 

När jag kollade på U och de andra vännerna kände jag hur Maria prästgårdsgatan kom upp, de gamla huset som inte finns längre, Mullvaden 1977,  tiden före Mullvaden, Lilla Maria, med sina sex bord och huvudrätten, den jugoslaviska biffsteken. Kanske den bästa jag ätit?

Vi var i en rörelse. Jag minns aldrig att jag upplevde den tankevärld, den människofientliga, som blir allt mer accepterad idag, bara att vissa var konservativa. I den tid vi lever idag är ju dumheten total. Och mina vänner, precis som jag, har dukat under i denna totala dumhet. Hur fan ska vi kunna värja oss med vår grundinställning? Vi hade ju en helt annan inställning till livet än det som presenteras idag. Hade vi vetat vad som väntade, hur våra tankar bara förvreds så vete fan om vi ens hade trott på det hela.

På något vis var vårt liv enkelt, vi levde enkelt, nästan fattigt, men vi levde i en bubbla av tro, vi kände varandra och jag säger inte det var enkelt. Jag hade mycket ångest, men det fanns en kollektiv känsla, att gatorna var våra, att vi inte var främlingar i våra egna kvarter. Jag gjorde mig själv till främling med mitt resande, men jag känner också att jag aldrig kommer att kunna återfå den ro och kärlek jag hade till gatorna och enkelheten eftersom kvarteren är förgiftade av dumhet.

Jag fortsätter och titta igenom bilderna på fejan, sådan stark känsla av saknad, närhet, kamratskap. Jag kan höra rösten på varenda en jag ser på bild. Nu har jag satsat på en annan väg i mitt liv, men visst hade jag önskat att våra gator hade välkomnat oss igen, att vi fortfarande hade suttit där, levt det enkla livet och sett varandras vackra åldrade ansikten. ja, jag kan gå så långt att jag kan säga att jag hade föredragit att få fortsätta i det liv vi hade. Så blev det inte.  Vi köptes bort. En sorg är det, och inget annat.