onsdag 19 juli 2017

Bildspel


Blogg 19 juli 2017

Lasse Westman viar sina fina bilder och berättar historier från sina resor. Jag kom och tänka på hur saker och ting har utvecklats.

1970 - 71, då jag började min karriär på allvar som fotograf var några av de första jobben jag gjorde, något om barnvagnar och sedan dörrar. Jag gjorde jobb alltså och sedan bev det hus, arkitektur och liv i bostadsomrden och efter det Musikrörelsen. 

Då jag började plåta musik så var det en hobby men jag blev med tiden anställd som Stockholmsredaktör på Musikens Makt. Jag hade alltså en slags usel lön, tror den var 1500 kr i månaden och det räckte för att jag skulle resa landet runt i en skruttig Volvo och göra musikreportage.

Det fanns alltså en tidning i ryggen och det fanns en grupp och ett arkiv.

Sedan kom jag till Mullvaden, ett år i ett ockuperat hus. Jag publicerade mig hela tiden, på slutet var jag sponsrad av Expressen och jag skrev en bok och ett jättereportage till en arkitekttidning. Även här fanns en tidning, pengar och publiceringsmöjligheter hela tiden.

Det var också vid den här tiden jag fick mina första stipendier. 

Sedan följde Skogsnäs, där vi varje gång vi reste till Skogsnäs hade någon ny publicering på gång eller något radioprogram och det slutade med att vi sponsrades av Riksutställningar och jag har aldrig någonsin tjänat så mycket pengar på mina bilder som då.

Efter -80 talets slut vände det. Vi började leva på att sälja arkivbilder, men redan på -90-talet var det över då alla började leva på att sälja arkivbilder, samtidigt som arkivbilderna blev allt mer designprylar och allt mindre den typen av berättelser jag sysslade med.

I alla fall, det fanns tidningar som ETC, Kannibal, Arbetaren, Fib, kulturfront, 399, mfl, tidningar som på den tiden lästes av def flesta man kände och som ofta var förbannat bra.

Så kom 2005, typ, med digitaliseringen. Då alla blev fotografer. Redan innan hade de flesta tidningar jag kände till lagt ner eller var en skugga av sitt gamla jag. Nästan alla berättande fotografer jag känner levde på stipendier, på att vara konstnärer, dvs göra utställningar och göra böcker som man sålde svart då man höll föredrag.

Idag, om jag skulle göra ett jobb som Skogsnäs, som tog två år och tjugor resor till stället där jag stannade i snitt en eller två veckor, så undrar jag först hur jag skulle finansiera det? Det finns inga mindre tidningar som kan lägga upp några pengar, museerna har inga pengar och be en stor tidning som DN om stöd är eningslöst. De skickar bara dit egen personal. 

Ponera att jag tillbringar två år i Skogsnäs och gör klart jobbet. Var ska de publiceras? En bok givetvis, men vem ger ut en bok om man inte gör den själv? På nätet, givetvis, men omöjligt att få betalt och enda sättet att publicera sig vettigt på nätet är antingen att göra en speciell helsida för projektet med texter, bilder, snygg layout eller att man bläddrar upp en bok och ändå är det noll känsla mot ett stort tidingsreportage. 
Sälja arkivbilder? Går inte idag, inte om sådana ämnen, så vad återstår?

Fotografin, den berättande fotografin har lite samma problem som en tidning som DN som har låsta sidor, man kan inte läsa om man inte betalar. Väldigt få vill betala och det blir inte läst. Fotografiska berättelser kan bli gjorda men knappt lästa för de finns inga forum där de kan bli lästa och fotografer får betalt.


Ser jag någon lösning? Ja, en faktiskt. Man köper en bil, man skaffar en bra utrustning för bildspel och sedan jobbar man stenhårt för att få komma ut och köra bildspel över hela landet, då kan man också sälja sina böcker svart och göra avdrag på alla kostnader man haft för att genomföra projektet. Lite som en rockstar, helt enkelt.