lördag 15 juli 2017

De svartvita mästarna



Blogg 15 juli 2017

Det finns många vandrare i världen. Min fru går upp före 0700 varja morgon och vandrar. Hon drömmer om att tappa 600 kalorier, men det är så mycket mer än det. 

Jag ligger gärna kvar i sängen, tycker om känslan av att känna mig sexig, fylld av lust, tänkande, dricka kaffe. Jag ska också vandra, kanske på cykeln, kanske per fots. Det viktiga är röelsen och att det finns ett skapande i rörelsen.

Kollar på Insta, DAH har lagt ut nya händelser. Han är en fantastisk fotograf, vilka bilder han skapar  med mobilen och han skapar en mystik också, ställer frågor som : vem är den unga bruden han filmar, hur bor de egentligen? Det verkar som hans son och hans flickvän plus lilla barn bor med honom? Vädret växlar, storm, regn, sol, altid massor med folk överallt, skapande klimat.

En gåva att ha sina barn i närheten, umgänget ska inte vara en strid, det ska vara lätt.

Jag studerar de gamla mästarna, bara de bästa bilderna. Westons frukter eller nakenbilder. Hur vackra är inte kvinnorna, inte en enda  kniv har använts för att skapa dessa kvinnor med med sina fantastiska former, kullriga, hårbeväxta kön, denna mjukhet i frukterna. Det är helt enkelt fantastiskt, det är mer än fotografi. Det är liv och förhållningssätt. Kertesz samma, lite mer småbild, blir lite rufffare, man fattar var Bresson fick allt ifrån. 

Weston, Atget, Kertesz, de stora svartvita mästarna visar bara det färdiga arbetet, mästerverken. DAH visar processen, hans klivande omkring i smeten för att skapa bilderna. Två olika förhållningssätt, färgen och det svartvita, processen och resultatet. I längden är ju givetvis mästerverken det som räknas, men i DAHs process, skildring av processen, smiter det in en och annan stillbild som måste beskrivas som mästerverk. Det är det som skiljer honom från de flesta andra på Insta, han är en mästare, inte en vanlig människa som visar registreringar, utan en mästare där varje bild har en komposition och där varje ruta har en mening som binder ihop den med de andra.

Det är det som är skillnaden och det är det som är fotografi. Man kan se det på djupet också. Hur nära man kommer, hur långt borta och hur nära. Hur man zoomar sig in i bilden. Hur många bilder kan man zooma sig in i? Bara de bästa.

Jag bläddrar mellan processen och mästerverken. Förr visade man bara det bästa, man visade sina bilder en gång om år eller mindre, de bästa. Nu visar vi varje dag, processen, men meningen med processen är att det ska bli mästerverk och det är viktigt att komma ihåg att samla ihop mästerverken så det blir en tårta att hugga in på. Inte låta det drälla omkring, en tårta av mästerverk, bara de bästa.

Jag återgår till det svartvita hos Weston och Kertesz, vilken skala i bilderna. Den fenomenala tekniken lyfter hela bilden, ger den kraft, tyngd, ja, de blir tunga på ett sätt som det digitala har svårt att konkurrera med. Man Ray, många försöker plåta som honom idag, slarvigt, men han var inte slarvig, det vara bara hans material som kanske inte funkade riktigt, formen och tyngden finns där.


Jag blir otroligt inspirerad av mästerverken, skönheten i den fotografin. Jag blir också otroligt inspirerad över sättet att beskriva kvinnorna, den fenomenala skönheten som kvinnor besitter i grunden av sitt väsen. Det finns ju givetvis en solklar anledningen till dennna grundläggande skönhet, parningen, släktes överlevnad, men det är fantastiskt att se nakna kvinnor som bara är nakna i sin alldeles överjävliga kvinnliga skönhet. En skönhet utan bisatser, utan tvekan, bara ett vara, kanske mänsklighetens grundläge. I alla fall, ett grundläge väl värt att beskriva och väl värt att betrakta.