lördag 22 juli 2017

Scopilitis och brödet


Plötsligt är han bara där, Scopilitis. Kattungen som plötsligt dyker upp på vår gård. Vad fan gör vi nu då? Han är superkelen och var är morsan? We tittar på mig och säger plötsligt: Du tänkte åka hem en sväng i augusti, men det verkar ju som du måste stanna och ta hand om katten.

Ja, så är det. Annars en märklig dag. Cyklade, hade sämsta splittiderna av alla någonsin på sträckan. Lite trött blir man, men jag inser också att jag fyller strax 68, att min livsstil förändras lite. Har inte så stor lust  att rejsa, men mer att njuta av träningen, men att få den sämsta tiden var ju pennibelt även om jag är säkert den ende i min ålder som cyklar i de här bergen.

Jag försökte samla ihop mina senaste drömmar. Det är ju egentligen bara tre, en stor Retro, en stor bok till Retron och sedan förhoppningsvis få nåt barnbarn innan man lägger igen jacken.

En geting biter mig, rent förbannat. Den andra på två dagar.


Vi äter middag i bergen. Vi pratar bröd uppe i bergen, i natten. Hur otroligt dåligt brödet har blivit, att det finns bara ett eller två ställen på ön som gör bra bröd, riktigt bra bröd. Bröd som smakar bröd och inte luft med tillsatser. Det är samma utveckling som hemma i Stockholm. Varenda affär, Konsum, ICA, name it, säljer skitbröd, fuskbröd, bestående av färgämnen och tillsatser, i pincip luft.

Och så minns jag min barndom, med riktigt bröd och sedan hur vi från sextiotalet anammade skiten från USA, det tunna, vita, skitbrödet med färdigskurna skivor som man stoppade i brödrosten och vi tyckte det var såååå gott.

Jag tänkte på bilen, som betydde så mycket, frihet och som nu är kanske en av våra värsta fiender, dödar  människor, förstör miljön och tar upp helvetsikt mycket pats i städerna. Hur vi älskade bilen och hur vi nu hatar den.

Och från sextiotalet till nu har allt detta skett. Vi klev på ett tåg, samma tåg vi kastar oss av nu. På femtio år har vi helt vänt, försöker återta något av det gamla och förkastar det vi kom att älska. Förr hade vi ekologiskt jordbruk, det kallades bara inte det, vi hade bra bröd, en brödkultur, vi cyklade, vi hade knappt några sopor, vi åkte tåg, sedan brakade det loss med femtio års vansinne. Jag var en av dom vansinniga, en av dom som måste vända kappan mot vinden och göra något åt det elände vi skapade med vår konsumion, vara med i den nya tiden.

Det är fascinerande hur tron på framsteg kan vara något annat än just framsteg.

Det jag minns mest är ändå datorerna. Hur jag var helt övertygad om att datorerna skulle befria oss, ge oss fyra timmars arbetsdag. Blev ju av någon märklig anledning precis tvärtom, det i särklass mes stressande arbetsinstrument som uppfunnits, och arbetstiden ökade snarare än minskade.

Digitaliseringen har isolerat många människor itället för att få dom att komma ut i livet. Idag levs livet över en skärm i många fall. Allt det kan man diskutera, men miljön, förfallet, isoleringen finns där och det är ämnet vi snackar om då vi äter en otroligt god middag bestående av säkert tio olika rätter, allt hemodlat, allt från bröd, till vin, kött, grönsaker och en efterätt som knäcker en rakt av. Allt för 10 euro per skalle.

Jag vet inte, men det känns som ett framsteg. Maten i Grekland har blivit mycket bättre på tio år och det är en effekt av turismen, nya tankar, umgänge, influenser.


Livet går vidare och Scopelitis springer omkring på verandan och jag tycker jag hör en kattmamma jama längre bort. Man kanske får resa hem i augusti, trots allt.