tisdag 25 juli 2017


En av de bättre böckerna jag läst av Steinbeck är den där då han sätter ett hus på flaket till sin bil och tar med sig sin hund och drar runt i USA med bilen. Han kunde skriva på ett sagolikt enkelt sätt, som Ivar Lo Johansson. Berätta de makalösa historierna på ett språk som vem som helst kunde förstå och läsa. De skrev på något vis för den klass de representerade, arbetarklassen.

Getingsticket börjar ge sig och Skopilitis, katten, håller formen. Otroligt mysigt att ha fått en kompis även om man är lite trött efter att han har rumsterat om i natten.

Varför håller man på med det här? Fotograferandet eller skrivandet. Kanske för att det liksom är inympat i ens blodomlopp, att man bara vill göra det. Man håller på för man vill hålla på och för att man kanske inte riktigt fixar att göra något annat. Jag brukar tänka på mig själv ur den aspekten, hur jag vantrivts på alla jobb jag haft, vare sig det varit som flottare, fabriksarbetare, sjukhus, försäljare, lärare, det har hela tiden saknats det där lilla extra, lusten att uttrycka sig själv. Att få visa vem man är, vad man vill ha sagt, förmedla sina tankar och sina lärdomar. Sin spetskompetens som man säger i vissa kretsar.

Jag ser hur Tomas Jonsson spetsar till sn bildstil. Han gick ett år som Mentorselev hos mig och det visade sig att han satt på en skatt av bilder men också hade ett grymt flöde i språket. Från att vara lite vag går han fram med ett språk som är allmängiltigt i sin alldeles egen rytm. Det är vad det handlar om, hitta sin egen rytm och lyfta fram det alldeles egna. Inget annat håller i längden. Jag brukar tänka på sk pressfotografer, de bästa, hur de lyckas förena en slags personlighet i detta enormt tidspressade jobb. Det är starkt.

Jag kollar på vår nya katt. Vår gamla, Zingo, lärde sig aldrig jaga, hans mamma han aldrig med det, men den här är ju som en panter. På två röda sekunder klipper han en ödla bredvid mig, hans mamma har gett honom lärdomarna.

Det är så det är. Jag brukar tänka på vad jag skulle vilja föra vidare av mitt eget arbete, mina egna lärdomar till andra, unga fotografer. Det är egentligen bara två saker: Följ dina instinkter, se till att jobba. Tyvärr tycker jag alldeles för många unga fotografer inte arbetar tillräckligt. Man måste vara jävligt passionerad, jag märker skillnaden mellan internationella fotografer och svenska unga fotografer. De internationella verka rmycket mer laddade, har ofta dummies, kanske två dummies till och med, tvekar inte om vad de ska göra, de gör. 


Nog om det. Gör bara, snacka inte. Snart är det Planket, då får vi vl en uppfattning om läget i svensk fotografi. Jag säger bara sm Strömholm sa. I år tar vi det på allvar och anstränger oss för att göra något bra, eller hur?