The hard days of Naxos

Ingen av de här katterna överlevde ett år på Naxos. Den lilla grå rök efter en månad, sedan såg jag att den svarta halta på bakbenet och försvann ganska snabbt och den stora grå, såg ut som en mager tiggare och försvann för en tre veckor sedan. De ryker, kattlivet är hårt.

På stranden springer tre stora hundar fritt. En är väldigt fin, som en liten blandning av schäfer och collie och Wenke plåtar den och skickar bilden till djurräddarna på Naxos. Hon frågar servitören om de tre hundarna och servitören kallar dom för de fria hundarna som inte har någon boss.

Det uppstår en viss diskussion om djuren på Naxos och vid bordet bredvid är de två tyska kvinnor som är väldigt engagerade, en har tydligen tagit hand om tre sk fria djur genom åren. Jag berörs inte så mycket av eländet, troligtvis eftersom jag inte har någon idé om vad jag ska göra. Det går ju inte att mata katterna, då har man hela högen på gården snabbt, man måste i så fall ta hand om en katt på riktigt och hundarna, vad gör man med dom. Jag är inte intresserad av att ha hund, för mycket jobb och då återstår inte så mycket att göra.

Turister håller hela tiden på och ska mata katter men det är inget att rekommendera eftersom  katterna då slutar jaga och lär inte sina ungar att jaga och då blir de helt beroende av soptunnorna och turisterna.

När jag bodde i Kastro stod det med stora skyltar att mata inte katterna, skyltar som katträddningsällskapet satt upp och lika förbannat stod det varje dag korkade turister med egen mat och matade katterna.

Så ser det ut, värmen återkommer, det är då klart och katterna och hundarna lider pin. Och lösningen är ju givetvis hårdare lagstiftning, att polisen gör sitt jobb, katter samlas in och kastreras och hundar och katter får ägare, folk som bryr sig om dom och att hundar förbjuds att stå ute dag och natt i en kedja som är max en meter lång.