tisdag 18 juli 2017

De gula ögonen



Blogg 18 juli 2017

Jag läser om stugorna för sk mindre bemedlade kvinnor ska försvinna. Det är en slags kvinnohistoria som försvinner men jag gillar inte beteckningen om kvinnorna och samma med kollo, att det skulle vara för mindre bemedlade familjer. Det blir en slags stämpling där som jag inte gillar, däremot tycker jag att folk med barn som inte har råd med så mycket ska få ett stöd så de kan ge sig själva och sina barn en fin sommar.

Det svarta katten stirrar på mig då jag sätter upp stegen och ska plocka ner plommon från trädet. Hon har precis fött ungar och har nog ett ganska svårt läge. En ensamstående mor kan vi kalla henne. Hon vill gärna att man ger henne en matbit. På något vis är den där lilla kattfan en förlängning av det mänskliga moderskapet. Hon är mor, beredd att dö för sina barn, fader okänd, allt ansvar. På något löjligt vis fick katten mig att förstå grunden för det kvinnliga moderskapet, allt ansvar hos kvinnan hur man än vrider och vänder på det.

Jag brukar inte bry mig om katterna men nu har jag sett två kattmödrar med sina  barn och jag har sett deras kamp och det satte sina spår i mig.

Tour de France rullar igång för sista veckan idag. Ska kolla på bergsetapperna, men jag gillar inte att de skadar sig så förbannat hela tiden. När de går i backen i 70 blås utan ett enda skydd så skiter det sig oftast ganska rejält.

Kallifatides bok Mina läppars svalka, ruskade om mig ordentligt. I hans värld (och min) finns inga enkla lösningar. Manligt, kvinnligt, barn, politik, arbete, kulturdrag,,allt i en fantastisk röra. Hans syn på svenskarna, puritanska, effektiva, solidariska, tråkiga, vänliga… det är en grym bok att läsa.

Jag försökte formulera för mina vänner vad två år i vårt hus i Grekland gjort med mig. Jag kan se en grej. Jag kan gå till ett fik och bli kvar, jag har lärt mig sitta ner. Jag lär mig ett nytt språk, jag inser att allt kan lösas, jag inser att Sverige är ett unikt land i manligt och kvinnligt, att vi ligger i topp då det gäller miljö och djur, att vi har att lära av grekerna då det kommer till att bara hantera stunden, men frågan är vad det har gjort med mig. Mest kanske att jag lärt mig hantera ensamheten och att min rädsla för döden avtagit.


Jag ska försöka göra bild av Halki, eller Chalki som det också stavas. Jag får liksom inte till det, blir så enahanda trist, som turistbilder. Nu har jag hållit på i en vecka och kan räkna ihop en eller två bilder, helt värdelöst. Jag ser ju direkt när en bild är bra och jag ser lika direkt när den är usel och jag ser mest uselt. Jag kommer in fel, jag får fel ljus, men mest handlar det om att jag kommer in fel, har fel approach, att jag inte kommer i kontakt med poesin och berättelsen, men två bilder har jag och det kommer fler. Det är också den enkla sanningen och lika enkel sanning är att om jag fortsätter ett år så kommer något att ske.