Om vänskap finns
Om vänskap funnes, minns ni den boken? Om inte, läs den.
Funderar skarpt på vänskap, vänner, vikten av att ha vänner.
Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag vikten av att ha riktiga vänner, djup vänskap. Sådana som kommer och hjälper en om det kniper. Jag har nog fem stycken sådana vänner. Det är ett bra skydd mot djävulskap, sedan har jag tio till som jag räknar som vänner på allvar och resten, en två hundra stycken är umgåsvänner.
Jag tänkte på det då jag vet att jag har folk i min omgvning som inte har vänner och anledningen till att de inte har några är ganska enkel: De bjuder aldrig till själva, de isolerar sig i sin ensamhet, med en partner, en hund, en samling böcker, en hobby, de fattar liksom inte vikten av att ha ett nätverk, att ha ett skydd om det skiter sig rejält.
Tänkte mycket på det i natt. Min fru och jag var på middag med två konstnärliga vänner på Naxos och tidigare på dagen hade vi lunchat och badat med en annan trygg vän. Konstigt nog bygger i alla fall jag upp mer vänner och mer socialt umgänge här på ön än hemma i Sverige och det har en enkel förklaring. Jag behöver bygga trygghet och vänner är trygghet. Frun, kärleken är det största tryggheten, men man behöver alternativ, man behöver andra lösningar, man kan inte bara ha ett vedträ i brasan, man behöver flera om det ska brinna bra.
Det är en sak jag lärt i livet. Skaffa dig vänner, ge mer än du får. En dag kommer du att behöva dom och då vill de ge dig tillbaka der du gett dom.
Kärsti Stiege gick bort. Denna vackra, roliga kvinna som jag så ofta brukade stå på gatan och snacka om allt mellan himmel och jord med. Hon var speciell, tyckte mycket om henne. Hon hade gjort det mesta, fostrat några fina barn, spelat i Tant strul, plåtade, skrev, bodde i Portugal, sökte livet, diskuterade och hade alltid sitt vackra engagerade leende. Vila i frid, min vän.
Time will come, nu är den här, då vännerna försvinner. Det är inte lätt även om man vet att det är så livet ser ut, och då framstår vänskapen som ännu viktigare. Jag ser det på vänner som drabbats av allvarliga sjukdomar, typ stroke eller annan skit, hur deras liv över en natt lyfter en dimension i allvar. Jag ser min vän som fick stroke, är på väg tillbaka, men från sjukbädden levererar bilder av livets skönhet som har dimensioner som går långt längre och djupare än någonsin förr. Livets allvar kan skapa livets största skönheter.
Allt har två sidor på myntet. Naxos är fantastiskt, men ingen förstår vad hetta och hård vind gör med en, hur trött man kan bli. Det här är ett paradis, men alla paradis har två sidor, en fram och en baksida och den hårda vinden gör mig så satans trött. Det är som att stå i en torktumlare hela tiden. Vårt hus skyddar mot vinden och det är en befrielse att gå in bakom de gula murarna och slippa vinandet. När jag skriver det så slår det mig att det är precis en sådan grej jag och Kersti hade kunnat börja snacka om då vi möttes i Katarinabangataallén. Vindarna, vänskapen och sedan hade det givetvis dragit iväg åt alla håll, mot alla andra tankar, men vinden och vänskapen och längtan hade varit temat för den dagen, kanske alla dagar.
