torsdag 27 juli 2017


Dagen efter 68….

Vi åt goda lammkotletter på Fotis i Procopios och sedan hämtade vi ut en Cheva, hyrbil och körde upp mot bergen. Klockan var närmare midnatt då vi anlände till byn, Monitsia, som egentligen heter Monitisia. 

När jag var nere hos Nikos och lämnade igen mopeden berättade han att i vår by bodde det förut massor med folk, familjer med tio barn, det klassiska gamla Grekland. Han såg lite trött ut, kontroller av staten varenda dag, skatt, polis, myndigheter, de trålar hårt i Grekland nu. De ska ha in skatter till varje pris och Tzipras påstar att Grekland är på väg upp, att det återstår mycket jobb, men att det pekar uppåt. Jag tror givetvis inte honom, jag tror aldrig på en enda politiker, men jag vill ändå tro att det är sant, det visar ju sig snart och det jag framför allt vill tro på är att OM det går bättre, att det går tillbaka till folket och inte till några jävla aktieägare i Monaco.

I Sverige är det verkligen en märklig historia med Transportstyrelsen och Löven, att han inte informerades. Känns som de inte tar honom på allvar. Ygeman kommer att falla som en sten framöver. Jag tycker hans historia bakåt med boendet och lite annat känns konstig. Han kanske är en kommande Mona Sahlin, visar sig var en riktig korkskalle.

Katten är sanslös. På ett dygn är den rumsren, vet vad kylskåpet är och ligger och sover på nätterna även om den startar ett veritabelt attackkrig vid sex på morgonen.

Vinden blåser långsamt upp. Det är som på fjället. Vädret kan växla från lugn till storm på några minuter, från sydlig, kletig vind, till nordlig, kylig vind, storm.

Jag tittar på bilder och plockar citroner. Det är mitt liv. Jag cyklar inget och jag plåtar inget. Jag måste komma igång igen, men det är familjen som gäller, familjen som ska ha sin tid. Igår firade min fru mig, min 68-årsdag och det bästa med den dagen var hon, en smaragd i svart. Nu ska hon strax återvända till Stockholm, tråkigt, precis då livet börjar bli som bäst, då livet börjar plana ut, bli skön vardag.

Bresson sa att en resa som är kortare än en månad är ingen resa. Jag är helt med honom. En resa måste ta tid, den måste få vara tråkig, jävlig, underbar och plana ut i vardag. Jag är inte mycket för att hetsa omkring. Jag tror på varandet, att centrum är en själv den plats man är på och därifrån undersöker man livet, omgivningen. Det man missar, det missar man, det man ser, det ser man. Jag är allergisk mot det här frågandet om bra krogar, vad ska man göra, kolla, kolla…det är liksom vad alla gör…jag är mer för att bara gå ut och se vad som händer. Om man läser för många guider hamnar man på samma tåg som alla andra. Inte kul.


Strömholm sa då han blev sjuttio att han aldrig haft det bätttre i sitt liv. Jag säger samma. Det är något med den här åldern, den här vinden och den här doften av liv. Den förför, ja, det säger vi. Den förför.