Om nuet o dået
Jag går barfota över det varma stengolven, från det vita huset till det gula, klättrar uppför trappan, slår på ACn och kliver in i det makalösa rummet med fönster mot norr, öster och söder.
Hyresgästerna åkte på morgonen och nu blir det fem veckor med bara familjen. En ynnest. Jag ska höra min vackra frus röst på morgonen, höra henne stöka ute i trädgården vid halv åtta på morgonen, se henne komma tillbaka efter en promenad bland getterna och säga " Nu ska jag ha kaffe".
Då har jag redan druckit två koppar, sedan går förmiddagen i en slags lugn meditation, efter lunch kan det vara dags att ta ett enkelt bad inan siestan och den mörka natten kommer. Den kolsvarta natten då man sitter på fiket och ser fotboll på tvn. Giannis, den unge sonen till ägaren av fiket dyker upp. Hur han sätter sig ned bredvid mig och berättar att i morgon kväll ska han minnas rocka loss på Ocean, discot nere i Chora och det slutar vid nio på morgonen.
" Bli inte för full", säger jag, " Du ska ju köra hem".
"Ingen fara, säger han, bara fyra drinkar på hela natten". " Jag vet att jag ska köra hem sedan".
Vi sitter där, han och jag. Han gillar mig, jag gillar honom.
Cris Anderssons intervju säger lite samma sak som jag säger. Man har en bas, vänster, dokumentär, man kanske byter lite språk och utrustning genom livet, men man håller sig till ämnet, gör ungefär samma sak, trots att det ser lite olika ut.
Det som slår mig mest ändå är intervjuaren, på samma sätt som jag reagerade då jag själv blev intervjuad i Lensculture, vilken nivå på snacket. Det är liksom miltals från svenska fotosajter i allvar, i hur man söker komma till kärnan, jag får leta i mitt minne i evigheter för att hitta något som kan matcha kvaliteten, kanske en gammal intervju med Strömholm i Foto, 1977, eller Hasse Perssons långa snack med Anders Petersen osv... idag är ofta de som skriver om foto uppköpta av ett kameramärke, typ Fuji osv, ,,,det fungerar ju inte, säger sig självt, eller då Fotosidan, som är det klart värsta exemplet, skriver om nya kameror, gör en sk intervju och ovanför artikeln är det värsta annonsen för just det kameramärket man sitter och snackar om.
Jag är lite förvånad över hur få fotografer som verkar ha en samhällskoppling, om man sysslar med dokumentärt arbete så måste man ju också se kopplingarna. De som gör reklam är en annan femma, där har man sålt sig, men det dokumentära ska ju stå fritt på något vis, annars är det ju meningslöst.
Chris Andersson snackar om det, att hitta sin röst och jag tror inte man hittar den i en låda med kameraprylar utan mer i en känsla av att vara trogen något, sig själv kanske.
Det är som med workshops, man kan lära folk en viktig sak och det är att de ska lära sig själva förstå, att fotografera så mycket är att förstå sig själv och att ingen annan än du själv kan göra det jobbet och lösningen är att inte snacka så jävla mycket utan jobba.
Trevlig helg.
