Att stå på...
Det har varit några dagar, en vecka eller mer, som gjort att man kommit ur form. Först värmeslaget som nästan tog knäcken på en och sedan festen och sedan vinden, men nu har det mesta gett sig utom vinden och då får det gå med för lite luft i framdäcket.
Glider ner mot Kastraki, tänker på Ami, de utgrävningar som görs på hennes tomt i Stelida och där man funnit lämningar, de tidigaste runt Medelhavet, från tiden 70 000 år före Kristus. Not bad, som man säger.
Det är en hemsk vind och jag mår lite kasst, inte på spurthumör precis, men jag vet ju hur livet fungerar, att man alltid måste anstränga sig lite, inte stressa, absolut inte stressa, men anstränga sin kropp eller sin hjärna om man ska leva länge. Ansträngningen är liksom priset och belöningen i livet. Det finns idéer om att man ska tagga ner, ta det lugnt, slappna av som pensionär, och det är väl inget fel på den tanken, men den bygger ju på att det man gör innan man blir pensionär, inte är så kul, eller är något som man inte vill hålla på med hela livet.
Jag glider fram i motvinden, längtar verkligen efter att få komma till fiket, sitta ner med en kopp kaffe och jag kommer dit till slut, efter en och en halv timme på cykeln. Kaffet blir belöningen och den grekiska språklektionen blir också en belöning.
