Stenen mot de kalla fötterna

Min fru stiger upp halv sju. Varför? Kanske för att promenera? Hon försvinner ut och jag går över de varma stenarna mellan våra 300 år gamla stenhus. Hemingway steg upp tidigt, skrev bra innan han började grogga vid lunch.

Jag går till mitt arbetsrum i det Gula huset, det hus som har en stor veranda som vetter mot Naxos högsta berg och havet i ridån. Om inte min fru arbetade i Sverige skulle jag nästan aldrig återvända till Stockholm. Livet här är helt enkelt fenomenalt.

Vi har dålig sjukvård, skolorna är dåliga i Grekland, det är kris, men det finns något annat och man kan inte bygga ett liv på att man eventuellt blir gammal, sjuk utan man måste satsa på att man ska leva, göra, utvecklas. En dag kommer man dit då det tar slut och då får man ta det den dagen.

Livet har alltid skärningspunkter. Fram tills dess kör man på, sedan tar man nya beslut. En fråga jag alltid får är : Vad gör du på dagarna? I fyrtiofem år, kanske femtio år, har jag fått den frågan. Vad ska jag svara? Att leva som jag gör och har gjort betyder att man ägnar dagarna åt att försöka komma på något. Att man har en disciplin men håller sig öppen för det oväntade. Det samma gäller ekonomin. Man har en disciplin men håller sig öppen för det oväntade.

Folk tror ofta att om man slutar med något så kommer det att bli svårt att börja med något nytt. Jag har aldrig upplevt det så. Man slutar och så ser man till att man får till det nya. Man gör bara helt enkelt. Det är ungefär som att lära sig simma. De kastar ut dig på djupt vatten och du åker ner under ytan, ta dig upp och rör på armarna och benen så klarar du dig. Ta just den här beskrivningen som en konstnärlig hållning. Rör på ben och armar, andas gärna också, så klarar du dig.

Det finns ett problem. Man blir aldrig klar. Just nu gör jag en grekbok, 40, 50 bilder och lika många texter. Jag skulle kunna skriva texterna nu, men spar dom till hösten, tills då jag kommer till Stockholm. Då skriver jag texterna på 2. 3 dagar. Om jag skriver dom nu, trots att jag har massor med bra texter inom mig, så kommer jag att skippa dom och skriva nya senare. Det är görandet som är det viktiga. Jag vill göra en bok som en spurt på 200 meter fritt, rakt in i kaklet bara, inga jävla sneseglingar och sedan klart.

Morgonen växer fram. Min fru vandrar på där ute. Haha, hon börjar nog svettas nu, har någon ide om 600 kalorier,,,en annan blir bara smalare i Grekland, den fenomenala maten och värmen gör mig snygg. Det är möjligt att jag är på peaken i mitt liv, minns Strömholm som sa att han vid 70 aldrig haft det bättre. Jag säger det samma. Klart man kommer att rasa, men ge mig fem år till så ska jag uträtta storverk, efter det skiter jag kanske i det här, men fem år är ju  en grym gåva.

Vad finns det att glädja sig åt? KRUM, Halvars blogg är väl en glädje, överhuvudtaget tycker jag folk som jag haft i workshop och som skriver står i en slags särklass i svenskt bloggande just nu. Reitmeier, är en jävel, Halvars, Lina Hopp, hon som man aldrig vet vad fan hon heter, o nån till, Petra Inna..... grejen med mig och skrivande är att jag underkänner allt som inte har flödet, som inte är personligt, som inte har poesin, all text som ser ut som Insta kör jag ner i kvarnen, skit, men annars, läste Bolano, spanjacken, skapar bra stämningar, men en liten jävla mansgris dessutom.

Min fru svettas fortfarande. Jag älskar henne. Hon är guld, men varför stiga upp halv sju. Kanske för hon tror jag är Hemingway som ska gå över gården, klappa katterna och sätta mig i mitt arbetsrum, se ut över bergen, lyssna på chikadorna, känna doften från kaffet, kåta till mig lite, höra hur vinden börjar susa och se solen stiga över Zevs,  komma upp över berget, sticka ner strålarna mot Kastraki  och ge mig tid till att svara på frågan om vad jag gör. Gud vet, inte jag, men det är kanske det här som är meningen, det här med att jag skriver rakt ut medan min fru svettas, de 600 kalorierna och solen blir allt hetare.