onsdag 1 juli 2015

Tunbjörkland



Tunbjörkland.

Hela dagen i hans gamla labb, som också en gång i tiden var mitt labb. Tusen  och åter tusen printar, hur mycket negg som helst. Ett livs arbete. Hur mycket bra som helst.

Vi bär och vi sorterar. Om ett år eller mer måste det bli något av denna skatt.

Jag kollar igenom Vinter, hans bok om vintern. Fruktansvärt bra. Fruktansvärt. Man brukar jämför Tunis med Parr. Glöm det. Tunis är så otrolig mycket mer fruktansvärd. Vinter är en bok om ett tillstånd. Ett mörker. Det finns inget att le åt.

En av de första böckerna han gjorde, Landet utom sig, var ett veritabelt mästerverk, fyllt med humor, ett litet leende och stillsam samhällskritik. Vinter däremot, är något av det grymmaste jag sett. Helt fruktansvärt rå, mental råhet. En bok helt utan hopp, men så förbannat skickligt gjord att man bara baxnar.

Jag står i bråten, ser all utrustning, alla maskiner, alla Focomater, all färgutrustning, alla planare och torkar och lampor och kameror. Allt det vi använde, allt det som var hantverket då. Idag, bort, bort, bort.

Ny tid, ny teknik. Allt det vi använde. Bort, bort, bort.

Vi bär bilderna till min bil. Vi bär med vördnad. Vi hör Tunis röst, hans sneda leende, den lite krokiga, magra kroppen. Vi bär allt med oss. Vi bär med vördnad, för vi vet, och vi vet med alldeles speciell bestämdhet, att det vi bär är verk från en Maestro. Vi bär helt enkelt mästerverk.