måndag 27 juli 2015

Sommarläsning 5.

Bilbao
Smoggen från järnverket i Sestao ligger som en fuktig dimma över Bilbaos
centrum. Jag mår illa, kan knappt andas av all skit, avgaser och knallhetta.
Hittar en liten restaurang och går in för att äta. Det är litet ställe, några bord,
precis i utkanten av Bilbaos gamla centrum. Jag beställer spagetti med fet sås.
I väntan på maten ska dyka upp kollar jag hur en man bär in kött saluhallen
mitt emot. Jag har varit tre månader i Baskien, över vintern. Det har regnat
varje dag. Jag känner mig utsvulten, mager och genomblöt till kropp och själ.
Det är Eta-tider. Franco har dött och gatorna fylls med strider varje dag. Det
är därför jag är här. För att beskriva kampen för ett nytt Baskien. Det jag ser
är att tiden efter Franco verkar bli drogernas och det fria sexets tid. Överallt
knullas det på toaletter och knarket kostar ingenting. På nätterna slåss vi
med snuten och jag känner mig ensam och genomblöt då jag vaknar på
morgnarna.
Spagettin kommer in. Den är för fet. Jag mår tillräckligt illa, tar några tuggor för syns skull, innan jag skjuter undan maten. Ägaren ser att jag inte verkar
uppskatta maten och kommer fram.
– Senor, smakade det inte bra?
– Jo, säger jag, det smakade bra, men jag kom på att klockan är för mycket.
Jag skall med ett tåg till Paris om en halvtimme.
Varifrån den idiotiska lögnen kom fattar jag inte än idag, men kanske kändes
det genant att säga sanningen. Att jag mådde illa, inte förmådde äta upp
den feta maten. Nej, då var det enklare att dra till med en nödlögn.
– Inga problem, senor. Ät upp så kör jag Er till stationen. Jag skall ändå
dit själv.
Jag insåg att det inte fanns någon chans att komma ur knipan och satte i
mig den äckliga spagettin.
– Senor, då åker vi, sa ägaren. Han hade bilen utanför restaurangen och vi
drog iväg mot tågstationen. Jag tänkte hoppa av när vi kom fram, låtsas gå
till tåget men sedan gå hem och sova.
– Ert tåg går snart, sa han. Har Ni biljett?
– Nej, jag köper det på tåget, sa jag.
Vi kom fram, klev ur bilen.
– Kom med här, sa han och drog mig i armen. Vi sprang in på stationen
och jag försökte bli av med honom, men han lyssnade inte på mig utan rusade
fram till en kassa.
– Señor skall ha en biljett till Paris.
Tåget skulle gå om tio minuter och kostade sex hundra kronor. Jag betalade,
hoppades att krogägaren skulle sticka, så jag kunde lösa in biljetten och
få tillbaka pengarna.
– Kom, sa han och drog i mig igen. Vi får skynda oss.
En konduktör tog min biljett och rev den på perrongen. Adjö sexhundra.
Jag hoppade på tåget. På perrongen stod krogägaren och vinkade glatt adjö.
Nästa stopp skulle bli vid spanska gränsen. Där tänkte jag hoppa av, lösa en
ny biljett och återvända till Bilbao.