onsdag 29 juli 2015

Sportbilder förr och nu

Touren är över och jag kollade igenom bilderna som Cyclingnews lagt upp i ett galleri..
http://www.cyclingnews.com/news/gallery-a-look-back-at-the-2015-tour-de-france/

Direkt skitdåliga i jämförelse med de klassiska bilder man sett från förr. Och varför? Alldeles för mycket tele, ingen närvaro, bara prestation, hopplös fotografi, skitfult dessutom.

Ja, det var ju en sågning, dessutom är det digitala uselt i svartvitt om man levererar så pissiga filer som de här fotograferna gjort,,noll känsla för det svartvita.

Min fru frågar mig hela tiden denna morgon: Ska du inte ut och cykla.
- Det spöregnar, säger jag, väntar på solen.
- Hm, säger hon. När kommer den då?
Jag fattar vinken, får väl ge mig ut efter det här inlägget.

Jag kom på att det är bra att tänka på livet i tremånadersfaser, som Fassbinder. Då blir man av med all rädsla för framtiden. Om man vet att det är kört så skiter man i att bry sig om vad folk tycker. Det är faktiskt viktigt att komma dit och man ska skapa något bra.

http://www.huffingtonpost.com/michael-ernest-sweet/street-photography-has-no_b_7842038.html

Bra länk att läsa om man funderar på det här med gatufoto, typ att man kanske ska ta reda på varför man plåtar och vad man vill ha sagt. Strax är det ju Pride och då brukar det ju bli årets värsta bildredovisning på vissa sajter av fullständigt värdelös fotografi. Nån jävla Skansenfotografi.

Vi gjorde faktiskt en liten test, jag och polarna, vi slog på några namn som kom upp då jag skrev om var är den unga fotografin. Vi kunde inte hitta ett namn som hade ett färdigt arbete, utan allt var bara skisser eller halvfärdiga grejer. Man måste ju förstå att vem som helst kan klämma ur sig några bra bilder, men det är ju inget ARBETE. Ett arbete måste ju ha en konsekvens, ett meddelande, ställa frågor eller ha någon form av upplysning, känsla, som är styrd av fotografen. Att bara kasta upp en bild eller två är inte fotografi.

Nog om det.

Nu en sommarläsningstext.

Stina berättade en historia om en katt som föll från första våningen. När
dom kom med den till kattdoktorn skrek den av smärta. Inga ben var dock
brutna, men den var rejält förstoppad.
– Fan, den var sjukt dålig, sa jag. Jag vet en bättre hundhistoria. En gång
i tiden skulle jag ta hand om en liten terrier åt en kompis.

Jag åkte och hämta hunden. På väg hem till mitt kollektiv på Östermalm så
stannade jag bilen för att köpa något. Då smet hunden ut, sprang över gatan
och blev överkörd av en taxi. Den låg under bilen och jag lyckades krafsa
fram den. Den levde, men såg förbannat skrynklig och ledsen ut.
– Du måste ta den till en veterinär, sa taxikillen. Det finns en på andra
sidan kvarteret.
– Såna där som du borde inte få ha hund, skrek plötsligt en Östermalmskärring
i mitt öra. Jag såg nog hur slarvig du var, polisanmälas borde
du…
Jag orkade inte med kärringen och sprang runt hörnet med hunden. Det
var inga allvarliga skador, utan veterinären förband ena frambenet så var vi
klara.

Jag stoppade in hunden i bilen, köpte det jag behövde och åkte sedan till
en lånad stuga i Norrtälje. Det tog inte mer än en kvart i stugan så var hunden
borta igen. Jag letade och skrek och plötsligt hörde jag några underliga
gnäll. Hundkräket hade ramlat ner i brunnen. Hur det gått till fattar jag inte
än idag, men lika förbannat stod den längst ner i brunnen på en avsats och
såg olycklig ut. Jag fixade en stege och en halvtimme senare var han uppe på
fast mark.

Stina såg ut som hon inte trodde mig, men historien var faktiskt sann. Det
blev några lugna dagar på landet. Hunden var ganska spak, låg mest i köket
och såg underlig ut. Hundägarinnan ringde då och då för att kolla läget.
Precis som om hunden skulle kunna snacka med henne. Hon var i Göteborg
och samma dag som hon ringde dök min polare från Göteborg upp. Jag frågade
henne om det var okej att han tog ner hunden till henne i Göteborg?
Det var det. Dagen efter försvann polarn med hunden mot Göteborg. Det
tog fyra timmar så ringde han.
– Vad ska jag göra? Hunden smet ut då jag skulle fika, sprang rakt ut på
E4:an och blev överkörd av en långtradare. Han är platt som en dörrmatta.
Jag slänger hunden i skogen så får du snacka med ägaren. Hundjäveln var ju
helt slut i huvudet. Nej, det här får du ordna upp.

Han la på luren och jag stod där och funderade på hur jag skulle lägga upp
det hela. Jag mörkade till slut hela historien, berättade bara om långtradaren.
Jag minns inte hur hon tog det? Jag passade på att lägga på luren när
hon gråtit ett tag och sedan har jag varken sett eller hört från henne.