torsdag 23 juli 2015

Sommarläsning 2.

Det är en dag med sol. Klockan är nästan tio. Det är för sent för de flesta.
För en man som vaknar ensam är det åt helvete för tidigt. Det är den här
tiden man skall kyssa sin kvinna.
Ibland kan jag tycka att ålder är en fantastisk uppfinning. Jag känner mig
mindre ensam än förr. Jag känner också att det sexuella betyder mindre. Det
låter som en motsättning med tanke på att jag knullat hela natten, men det
som betyder något är närvaro och ro.

Det är som med bilder. Yvigheten, rörelsen, skramlet är oväsentligt. Det är
i stillheten frågorna ligger närmast svaren. Frågan är om inte kärlek handlar
om att lyssna, stå stilla och lyssna. När jag säger det slår Sofias klockor tio.
Det regnar lätt utanför mitt fönster. Jag har sällan haft en sådan lycklig tid
i mitt liv, mest beroende på att jag bor och lever som jag vill leva.

Det finns två ställen världen jag vill bo på, förutom kring Nytorget. Det
är Naxos och Tarifa. Jag tänker inte leta efter några andra ställen. Stockholm
några månader, Naxos eller Tarifa några månader. Jag älskar att gå en runda
på Paralian på förmiddagen. Gnistrande grekisk vithet, man känner den
obarmhärtiga solen, men fortfarande är den bara en njutning. De vindlande
gränderna, känslan av att vara i form då man passerar alla turisterna på väg
upp till Kastro. Man vet att man är något annat än turist, äger en bit av staden.

Eller sitta på Café Cental i Tarifa. Solen lyser genom ölen, långt borta i
diset ser man Afrikas udde. Barnen kommer släntrande i sanden med sin surfbräda.
Deras blonda kalufser i vinden. Dom skrattar, diskuterar, stannar
upp ett tag, börjar sedan gå långsamt mot mig. Jag känner tårarna välla upp
inom mig av lycka över att ha så vackra, lyckade barn. Jag vet att jag varit
med att skapa dom. När gott och ont skall slås ihop så kommer jag att bli
slussad till den ljusa salen med nakna kvinnor i slöjor som kommer att älska
med mig när dom vill.

Jag kliver upp ur soffan, bäddar sängen vackert, förförelsevackert. Vilken
stund som helst kan lakanen smutsas. Det är en smuts som smakar sälta, ickebarn
och särade ben. En smuts man vill spika upp på väggen som en målning
över livets förmodade enkelhet.

Jag sitter på balkongen och tittar ned på gården. Jag förstår varför en falk
ser sitt byte så bra. Uppifrån ser man varenda rörelse i gräset, och med en
falks blick är det inte många möss som går fria. Det är som då jag sitter på
Nytorget och kollar ut över gräsmattan och människorna rör sig i det vardagliga
skuggspelet.

Glidande gitarrer ovan molnen. Ett flygplan siktar Bromma. Någon på
väg hem. En familjefar återvänder till familjens trygghet efter att ha slickat
horans slida ren. Det finns alltid dubbelmoral. Ingen går ren.

Det var väl därför C alltid sa: Njut av det orena. Där hålet är som smalast, finns den största
kraften.
I går var det party på krogen. Våren slog till. Jag sa vid halv tio att jag skulle
gå hem.
– Varför det? sa den vackra kvinnan bredvid mig. Hon sa det i en ton som
lovade lång natt och skön morgon. Jag tackade henne för det, berättade att
jag hade en son som satt ensam hemma. Det var en paradisisk natt.
Hormonerna vandrade på trottoaren och mycket sperma spreds i vinden.

Ur Dagar utan mening.